Tidigare har en forskargrupp delat in depression i fyra olika grupper med hjälp av magnetröntgenundersökning. Det visade sig även att de olika depressionsgrupperna fick olika effekt av behandling. En av grupperna svarade riktigt bra. Två svarade inte alls och en halvbra.
I Linköping pågår ett forskningsprojekt med syfte att kunna skapa en bild av förändringar runt nerver för att i förlängningen snabbare avgöra vilken behandling som är bäst.
– Kan vi det är det en världssensation. Går det inte så finns inte förändringarna eller så är inte kameratekniken bra nog, säger forskaren Martin Samuelsson.
De flesta vanliga sjukdomar som förkylning eller maginfluensa gör att man blir ruggig, passiv och lite feberaktig. Det styrs av inflammationsdrivande ämnen som kallas cytokiner. Den allmänna sjukdomskänslan, fast värre, är också grundsymptomen för en depression. Nu har forskningen sett att vissa av patienterna med depression har dessa inflammationsdrivande cytokiner och kan kanske behandlas för just inflammationen.
I Linköpingsprojektet ingår också att avgöra vilken behandling som är bäst för varje grupp men främst riktar man in sig på inflammationsdriven depression. Detta har delvis gjorts tidigare i forskningsvärlden på olika håll men då valdes inte patienterna ut efter provsvar och magnetröntgen.
– Det är jättespännande. I vår undersökning ska vi behandla patienter med läkemedel som påverkar inflammationen. Det är ett helt nytt sätt, säger Martin Samuelsson och fortsätter:
–Vi vill träffa väldigt många som har depression och undersöka hur de ser ut i hjärnan. Vilka områden som är mer eller mindre aktiva och samtidigt ta prov på ryggmärgsvätska och blod som ska analyseras efter inflammatoriska markörer.
Patienterna ska få traditionell psykiatrisk behandling men gruppen med ökad inflammation erbjuds ytterligare behandling. Förutom sedvanlig behandling så slumpas de till droppbehandling med antiinflammatoriska läkemedel eller placebo.
Drömmen för forskningsteamet är att hitta en egen gruppering av patienterna och att se vilka av dem som svarar på olika behandlingar. Enligt Martin Samuelsson är det möjligt att vissa behandlingar kan finnas om två till tre år.