Sverige hör till de länder i EU som har flest läkare per invånare. Svensk sjukvård borde alltså ha förutsättning att bjuda på samma smidiga och snabba läkarkontakter som till exempel Tyskland. Där kan man ha direktkontakt med husläkaren som även gör hembesök.
Men så är det inte. Det första en krasslig svensk får lära sig är att läkartider är en bristvara och att hela systemet är uppbyggt efter den premissen. Vårdcentralerna liknar sagovärldens skattkammare bevakade av bistra väktare. Den som inte kan övertyga sjuksköterskan om sin sjuklighet släpps inte in till det dyrbara fyraminutersmötet med en läkare. Här är det sjukvårdssystemet som avgör om jag har behov av att träffa en läkare, inte jag.
Vid det korta mötet med doktorn gäller det att lägga ut texten. För efter mötet är mina möjligheter till kommunikation slut. I en värld där alla kommunicerar med alla på ett fantastiskt sätt är läkarna en fullständigt onåbar yrkesgrupp. Man kan inte mejla, inte ringa. Man kan få en telefontid om några veckor, en tid som meddelas per brev. Varför använder de inte brevduvor?
Men den riktiga ökenvandringen börjar om man får en remiss. Man får vara glad om det tar mindre än ett halvår att bli kallad, göra kompletterande undersökning och få återkoppling från den remitterande läkaren.
Hur kunde det bli så här? Och vad gör läkarna på sin arbetstid egentligen? För att få svar på den frågan så kan man förslagsvis tussa ihop ett par läkare med några lärare. Det är två yrkesgrupper som har likartade problem just nu, de sitter båda fast i utvärderingssverige.
För att vi ska få bästa möjliga vård/undervisning under rättssäkra former har vi svenskar i välmenande klåfingrighet byggt upp en enorm kontroll- och utvärderingsapparat. Det har gjorts i gott syfte, men ingen har tagit ansvar för hur mycket merarbete det innebär för vård- och skolpersonalen. Därför ägnar lärare och läkare en orimligt stor del av sin arbetstid åt uppföljningar, utvärderingar och dokumentation.
Nyligen gick en grupp statsvetare och nationalekonomer ut på DN debatt och hävdade att läkare och lärare numera ägnar högst hälften av sin arbetstid åt att träffa patienter och elever. De sitter fast i ett system som dagligen beordrar dem att ägna sig åt fel saker. I valet mellan att ha ett lite längre samtal med en patient/ elev och att sätta sig ner med dokumentation så tvingas läkare/lärare att prioritera det sistnämnda. För om de slarvar med dokumentationen kan de bli tagna i örat av socialstyrelsen eller skolinspektionen. Myndigheterna som ska övervaka vårdens och skolans kvalitet blir i realiteten byråkratins försvarare på bekostnad av de mänskliga mötena.
Följden blir dålig tillgänglighet i vården och en skola som presterar allt sämre. Följden blir frustrerade och utbrända lärare och läkare. Det är fullständigt vansinne. Här finns mycket att göra för handlingskraftiga politiker. Befria lärarna och läkarna! Låt dem få tillbaka makten över sitt arbete!