"Frågor som rör människor har alltid intresserat mig", säger Axel Sievers som spenderar delar av sommaren med att mäta radioaktivitet i Finland.
Just nu pågår ett större forskningsprojekt om miljö och naturområden i relation till kärnkraftsindustrin. Axel Sievers från Linköping är en del av projektet som drivs av professor Anna Storm med stöd av Vetenskapsrådet.
– Efter fem års studier i Lund ansökte jag om en doktorandtjänst i forskningsprojektet Nuclear Natures. Jag kom med perspektiv som fokuserade på mänskliga relationer till kärnkraftsindustrin. Anna gillade min vinkel och på den vägen fick jag det här uppdraget, säger Axel Sievers som just nu har tagit en liten semesterpaus från sitt arbete med att undersöka radioaktiviteten vid den gamla urangruvan Paukkajanvaara i Finland.
Axel Sievers började sin doktorandtjänst i januari ifjol. Hans huvudområde är slutförvaret av kärnbränsle och den lilla människans röst i kärnkraftsindustrin.
Radioaktivitet är ingenting som går att uppfatta med sinnena. För att se vilka platser som är mest radioaktiva använder man sig därför av en geigermätare. Platser med mycket radioaktivitet kallas för hotspots.
– Det är spännande att se var det finns hotspots och vad orsakerna till dem kan vara. Området där man bearbetade uranet är en tydlig hotspot. Processen av att bryta uran sprider ett “damm” av vissa radioaktiva partiklar. Partiklarna sprids sedan vidare via bland annat små bäckar. Vatten i allmänhet är väldigt centralt när det kommer till kärnavfall, säger Axel Sievers.
Vatten kan sprida radioaktiva partiklar, men används också i hanteringen av kärnavfall för att skydda mot strålning.
Paukkajanvaarangruvan öppnades år 1957 och var aktiv fram till år 1961. Det blev aldrig någon fullskalig kommersiell utvinning av uran i gruvan, men sammanlagt utvanns 30 ton uran.
– På den tiden trodde man att uranfyndigheter var begränsat i världen. Därför var priset på uran väldigt högt och i Finland utlystes en skattjakt. Just Paukkajanvaarangruvan är hittad av två bröder som fick ansenlig summa pengar för deras fynd, säger Axel Sievers.
Brytningen av uran i gruvan är det som lämnat vissa radioaktiva hotspots. Men trots att det finns förhöjda halter av radioaktivitet är inte Axel rädd för att det ska påverka hans hälsa.
– Skulle jag slå upp ett tält precis vid högen av gammalt uranmalm, då hade jag nog varit orolig över min hälsa. Men att befinna sig på platsen sporadiskt är, vad jag har förstått, inte farligt. Jag är ju trots allt samhällsvetare, säger Axel Sievers och skrattar.
Vid gruvan är det tillåtet för turister att gå runt och titta, men det är förbjudet att gräva i marken.
– Det som är läskigt med radioaktivitet är ju att det varken går att se eller att ta på, men det är fortfarande väldigt farligt. Det är intressant att se hur människor lever kring kärnavfall nu och kommer göra i framtiden. Snart kommer jag att intervjua flera som bor i området kring gruvan och höra vad de tänker om att bo så nära radioaktivitet, säger Axel Sievers.
"Jag tyckte att det uteblev mycket i den politiska diskussionen om potentiell expansion av svensk kärnkraft vad man faktiskt skulle göra med det använda bränslet", säger Axel Sievers.
Kärnkraften i Sverige var en av de mest diskuterade frågorna i förra årets valrörelse. Forskningsprojektet Axel är med i skrevs innan Sverige beslutade om att bygga sitt eget slutförvar i Forsmark.
– Jag tror att om projektet hade skrivits två år senare än vad det gjorde, hade jag nog tvingats fokuserat på Sveriges slutförvar. Men eftersom Finland är det land som har kommit längst i utvecklingen av slutförvar är jag tacksam över att studera just deras slutförvar. Där finns det någonting att faktiskt kolla på, säger Axel Sievers.