Det säger Annika, en av skolans lärare – vilket också bekräftas av Stina, en annan lärare på skolan som vi har pratat med. Båda vill vara anonyma och heter egentligen något annat.
Våld i form av stryptag och sparkar och ord som psykopatjävel, gå och dö, din kärringjävel, hatar dig, kukhuvud, samt andra grova könsord förekommer regelmässigt på skolan – vilket har lett till personalflykt.
– Det har aldrig tidigare varit så illa på Vist skola. All glädje har försvunnit. Många har ont i magen innan de ska till jobbet och vi är många som mår dåligt och är stressade hela tiden på grund av våld, hot, elevernas beteende och på grund av oro för vad som kan hända andra elever, säger Annika.
En del av incidenterna sker på rasterna på skolgården och kan vara svåra att uppmärksamma när de inträffar.
– Ibland är det en ensam ur personalen med 200 elever ute på skolgården. Om det händer en konflikt mellan två elever och den enda personalen som är ute måste reda ut det eller måste hjälpa någon elev kan det hända mycket bland de övriga. En gång blev en elev slagen i huvudet med ett tillhygge utan att någon sett det. Skadan upptäcktes senare av vårdnadshavarna hemma, säger Annika.
En omtalad incident i januari förra året – när en elev dödshotade en lärare och hade gått hem för att hämta luftpistol – blev droppen som fick bägaren att rinna över. Eleven stoppades men skolledningens hantering av den händelsen orsakade djupa sår i lärarkåren.
– Skolans rektor polisanmälde händelsen först en vecka senare och efter personalens påtryckningar. Eleven fortsatte också gå i samma klass och ha samma lärare som han hotade. Det hanterades som om ingenting hade hänt. Flera lärare grät av vanmakt och det var en mycket konstig situation. Vi fick ingen respons från ledningen under en längre period om vad som skulle hända efter mordhotet, säger Stina.
Efter mordhotet mådde många dåligt och skolans lokala skyddsombud jobbade tillsammans med Eva-Karin Broberg, skolans huvudskyddsombud på fackförbundet Sveriges Lärare i Linköping, med att stötta personalen. Det gjordes också en 66A-anmälan, vilket betyder att skolans skyddsombud begärde av arbetsgivaren att rätta till brister i skolans arbetsmiljö.
– Detta får inte hända på en skola. Men om det händer då ska insatserna sättas in direkt. Men skolan fortsatte som om ingenting hade hänt, säger Stina.
Arbetsgivaren är, enligt Arbetsmiljölagen, skyldig att förbättra arbetsmiljön efter 66A-anmälan men personalen märkte ingen konkret förändring under våren, enligt Eva-Karin Broberg.
Måste man vänta på skolledningens insatser? Kan man inte göra något själv?
– Det var duktiga lärare som var vana vid att framgångsrikt hantera svåra situationer, men det var omöjligt för dem att upprätthålla det när det inte fanns tydliga och förutbestämda konsekvenser för handlingar som inte får förekomma på en skola. Ledningen gjorde ingen tydlig markering att ett sådant fult beteende, att hota döda sin lärare, var helt oacceptabelt, säger Eva-Karin Broberg och fortsätter:
– Det är så normalisering av gränsöverskridande beteende börjar och det är då som de några få våldsamma elever får sin "svans" som hänger med och situationen urartar. Självklart är det svårt för elever som inte har någon egen impulskontroll att alltid agera rätt, men det är oerhört viktigt att markera att deras felaktiga beteende och våld inte är accepterade. Det fula beteendet kan aldrig förklaras med att det finns en diagnos bakom.
Eva-Karin Broberg poängterar att dessa elever behöver stöd i att förebygga eller bryta sitt beteende:
– Men det kräver tydligt samarbete mellan skolledning och vårdnadshavare med stöd av professioner i elevhälsoteamet. Först då kan lärare ges möjlighet att hjälpa de elever som har extra behov av att hantera sin skoldag i helklass.
Efter sommaren eskalerade hot- och våldssituationerna. Eva-Karin Broberg lyfter fram vikten av en omedelbar, tydlig och kraftfull markering mot gränsöverskridande beteende:
– En kultur där våld, makt och gränsöverskridande beteende ger eleverna status kan skapas fort om skolan inte redan från början stoppar verbala kränkningar och hot. Skolan gjorde inte tillräckliga markeringar efter 66a:n. Då tappar man snabbt kontrollen och situationen blir ohanterlig. Markeringen ger signaler till de elever som uppför sig dåligt; det ger signaler till "följarna" i svansen och det ger signaler till alla andra elever på skolan att våld och hot inte accepteras och inte ger makt och status. Det är också viktigt för personalen att de får stöttning och att ledningen visar att våld mot dem inte är accepterat.
Den urartade skolsituationen med dagliga incidenter av våld och hot ledde också till att 15 föräldrar klagade till kommunen och att flera föräldrar skrev insändare till Corren.
Lokala skyddsombud och Eva-Karin Broberg tog kontakt med rektor och skolledningen igen för cirka tre månader sedan och krävde kraftiga insatser mot arbetsmiljöproblem.
Vi på Corren har också skickat en enkät till de anställda på Vist skola och frågat 1) hur personalen har trivts på sitt jobb under det senaste året; 2) har de funderat på att lämna skolan och 3) om de kan berätta något från sin vardag på jobbet.
Vi har skickat frågorna till 41 anställda och fått svar från 13 personer. Det gemensamma för nästan alla svar är att man inte har trivts på skolan på grund av arbetsmiljön, men att man har trivts med sina arbetskollegor och sina arbetsuppgifter. Tio av dem skriver att de har funderat på att sluta sitt jobb på skolan och att de tittar efter ett nytt jobb, men att de än så länge stannar för elevernas skull. Flera har däremot gått från funderingar till handlingar – och de är på väg bort från arbetsplatsen.
En lärare beskriver sin vardag så här: "Elevernas språkbruk och attityd är det värsta som jag upplevt hittills i hela mitt yrkesliv som lärare. Och stort tack till de 15 föräldrar som har klagat till kommunen – plötsligt blev vi lovade resurser som vi personalen har skrikit oss hesa kring i ett par år. Hade dessa föräldrar inte legat på kommunen hade vi aldrig fått hjälp."
Samma lärare skriver också om resurspersonal som behöver hoppa från uppgift till uppgift.
"Det skapar extra oro när en elev med särskilt behov plötsligt blir utan stöd från sin resurspersonal för att personalen bedöms vara mer behövd av en annan stökig elev", skriver läraren.
En annan skriver: "Min vardag bestod av stress hela dagarna, och av hot och våld av en elev. Jag slet som ett djur och orkade inte umgås med mina egna barn på fritiden utan låg utslagen i soffa. Men efter att jag har bytt klass mår jag bättre och jag ägnar mer tid nu åt undervisning än åt konflikthantering."
En lärare som "kontinuerligt tittar efter ett nytt jobb" beskriver sin vardag så här: "Min vardag är ett skämt. Jag har inte trivts på mitt jobb i två år och jag har en klump i magen varje morgon. Jag är trött och frustrerad och jag får inget stöd av rektorer kring besvärliga elever. När jag mejlar till skolledningen och ber om något kan det ta många dagar innan jag får ett svar."
Flera riktar kritik mot rektorer/skolledning och skriver att de är osynliga, obeslutsamma, bryr sig mycket mer om relationen till vårdnadshavare än om personalen och arbetsmiljön. Och att personalens kritiska åsikter inte ses med blida ögon av skolledningen.
Men alla på skolan är inte lika kritiska.
En lärare skriver att hen trivs på skolan och planerar att stanna länge. Men läraren skickar en skarp kritik mot Linköpings kommun.
"Gräset är inte grönare på andra sidan och det vet jag för att jag har jobbat på andra skolor. Jag skulle vilja rikta ljuset mot Linköpings kommun och utbildningsförvaltningen. För hur mår egentligen skolorna i kommunen? Och hur mår skolpersonalen? Besparingskraven är ett faktum och det tär och tar från arbetstagarna varje dag."
Läraren har ett tydligt förslag som kan förbättra vardag och arbetsmiljön för både lärare och elever: "Att få mindre klasser och tvålärarsystem med fritidsresurser som kan få tid att både se och lyssna till varje elev. Det skulle ge många fler en guldbiljett. Och arbetsmiljön skulle förbättras för alla i skolans värld."