Regnet piskar i ansiktet när vi går över kaserngården på Linköpings garnison. Två JAS Gripen startar en bit bort och Åsa och Emmy sätter fingrarna i öronen. En van rörelse förstås, det kraftfulla mullrandet är vardag för de båda uniformerade kvinnorna.
Det är mäktigt på något vis. Nästan så att marken skakar under fötterna. Inte förrän ljudet tonar ut kan vi prata igen.
Och det var egentligen så allting började för drygt 35 år sedan. Med det imponerande ljudet av militära flygplan. Åsa Ericson hade börjat läsa på Luleå tekniska högskola och med jämna mellanrum dånade Jaktviggen fram över universitetsområdet.
– Där och då bestämde jag mig, säger hon. Jag ville skruva på Viggen.
Hon tog reda på hur man mönstrade och gjorde sedan lumpen som klargöringsmekaniker på F21 i Luleå. Som ensam tjej fick hon bevisa sin duglighet, men det var snabbt överstökat.
– Killarna kikade lite extra i början, men när de såg att jag mekade lika bra som dom så var jag snart en i gänget.
Efter lumpen arbetade Åsa som flygtekniker i fem år innan hon fortsatte den påbörjade utbildningen till civilingenjör, den här gången vid Chalmers i Göteborg.
I dag har hon gradbeteckningen major på uniformen och tituleras flygingenjör och teknisk chef för radarspaningsflygplanen i Linköping.
– Det är mer än ett jobb, konstaterar hon. Det är vetskapen om att man är en del i ett betydande sammanhang. Jag är stolt när våra flygplan utför uppdrag för Sveriges säkerhet.
Hon öppnar dörren till hangar 15, hemvist för 74:e Specialflygskvadronen som är ett av Flygvapnets hemligaste förband. Det doftar flygbränsle, svagt av olja och lite målarfärg.
Här finns flygplanen som sköter Försvarsmaktens radarspaning i luften. Flygplan 100, eller Saab 340 med ett annat namn.
Tre av dem står i den gigantiska hallen. De har nyligen målats om med en specialfärg, helt ren från metaller för att inte störa radarn.
Två av planen är utrustade med avancerade spaningssystem. Det tredje är till för transport. Av kungligheter till exempel.
Trappan är nedfälld till ett av spaningsplanen och vi får tillåtelse att kliva ombord.
Här finns plats för sex personer, inklusive piloterna. Längs ena väggen sitter tre stora skärmar på rad. Så kallade operatörsplatser där allt som radarn ser specialstuderas, bedöms och följs.
Det är trångt men funktionellt. Den som har cellskräck bör kanske tänka sig ett annat yrke. Det kräver sin man eller kvinna att arbeta på den komprimerade ytan. Intill cockpit ryms toalett och pentry i miniformat. Spaningsuppdragen kan bli långvariga och fordrar förstås fungerande faciliteter.
Emmy Ericson arbetar som sjukvårdssoldat vid Helikopterflottiljen på 43. Flygbaskompaniet. Hon har inte varit i hangaren sedan hon var med mamma på jobbet som liten, men rör sig hemtamt i den militära miljön.
– Jag är uppvuxen med det, säger hon. Att jag skulle göra lumpen var aldrig en fråga, det var helt självklart. Jag var på T2 i Skövde som sjukvårdssoldat och sedan kändes det rätt att ta anställning här på Malmen i Linköping.
Vi tar en sväng genom hangaren och lokalerna intill. I ett välutrustat gym hörs ljudet från en träningscykel och från någon som lyfter fria vikter.
– Det är en av alla fördelar med det här yrket, säger Emmy. Vi får träna tre timmar i veckan på arbetstid. Vi får åka på olika träningsläger gratis, och har anmälningsavgiften betald till Vätternrundan och Vasaloppet, till exempel. Allt för att vi ska hålla oss i form så klart, det är jättebra.
Hon berättar med värdighet om sitt yrke. Om utbildningar i olika vapensystem och i radioteknik, om tuffa, krävande övningar utomhus, om att flyga helikopter, skjuta olika vapen, hålla sjukvårdsutbildningar för värnpliktiga och om att gå högvakten vid Drottningholms slott.
– Det är verkligen varierande. Ena dagen tränar vi på att sätta nålar i varandra, nästa dag tränar vi på strid och kör stora, tunga fordon.
– Jag är stolt över att jobba i Försvarsmakten. Det är ett viktigt uppdrag.
– Ja! Gör det bara. Det roligt, givande och coolt!
Och mycket har hänt sedan mamma Åsa klev in som ensam tjej på F21 i Luleå 1988. När Emmy gjorde värnplikt förra året så utsågs hennes kompani till det mest jämlika i Sverige. I hennes pluton var det då fler tjejer än killar. Det är ett exempel.
– Man gör inte någon som helst skillnad på könen. Vi har samma omklädningsrum och allt. Det finns så att man kan duscha lite avskilt, men annars har vi samma förutsättningar, säger Emmy.
Ett annat exempel är att det alldeles nyligen kom nya efterlängtade kroppsskydd som är anpassade för kvinnor. Fram till för bara tre veckor sedan gällde en gemensam modell som av förklarliga skäl passade tjejer ganska dåligt.
Emmy har inte riktigt bestämt sig för vad hon ska göra i framtiden. Det kan bli en civil utbildning till läkare eller sjuksköterska. Hon vill arbeta inom vården och hon vill fortsätta tillhöra Försvarsmakten. Så mycket vet hon.
Att yrket i uniform är en livsstil märks ganska tydligt. Även om Åsa och Emmy är rörande överens om att de släpper jobbet när arbetsdagen är slut så tycks det högst tveksamt för den som lyssnar på dem.
Till exempel när Åsa får problem med telefonen och Emmy spontant undrar om hon behöver understöd.
De skrattar gott.
– Kommunikationen är klar och tydlig i alla fall, säger Emmy.
Trivs man på jobbet så gör man.