Dunk, dunk.... dunk. Ljudet från Dzenana Ogresevics mobiltelefon är knastrigt men de hårda ljuden hörs tydligt. Om och om igen. Den skakiga filmen, inspelad en kväll i november, är en i raden av liknande inspelningar som Dzenana gjort de senaste månaderna. En samling bevis som rättfärdigar hennes ilska och uppgivenhet.
– Det känns som att vi lever i ett helvete. Jag längtar efter en dag som bara är helt tyst och lugn.
För att förstå Dzenanans och hennes familjs frustration måste vi backa bandet till juni 2020 och en kväll som slutade i en tragedi för många Skäggetorpsbor. Det var då som ett 60-tal familjer fick evakuera sina lägenheter sedan en kraftig brand uppstått i ett stort flerfamiljshus på Skattegården. Byggnaden blev totalförstörd och några månader senare fattade det kommunala bostadsbolaget Stångåstaden beslutet att riva det brandhärjade hyreshuset och istället bygga ett nytt på samma plats.
I september förra året påbörjades rivningen av byggnaden, en procedur som enligt en första beräkning skulle pågå i cirka två månader och vara klart i slutet på oktober. Så blev det inte – sanering av asbest har inneburit att arbetet dragit ut på tiden och pågår fortfarande. För varje vecka som passerar blir filmerna i Dzenanas telefon fler.
– Missförstå mig inte. Jag har full förståelse för att man måste genomföra den här rivningen och att arbetet kan dra ut på tiden. Jag är själv arbetsledare inom byggbranschen, men att riva på kvällar och helger som man gör här är inte okej. Min dotter som brukar gå och lägga sig klockan 20 på kvällarna kan inte sova och det förstår jag – det skakar ju i hela vårat hus.
Dzenana tittar ut över staketet som omgärdar familjens uteplats. Fem meter bort, på andra sidan cykelvägen, har ett högt stängsel satts upp och där bakom syns – och hörs – en grävmaskin arbeta för fullt. Det dunkar, gnisslar och skrapar. Dzenana får höja rösten när hon pratar.
– Jag torkade av vårat bord här på uteplatsen för fyra dagar sedan. Titta hur det ser ut nu, säger hon och drar med handen genom ett tjockt lager byggdamm. Fingrarna lämnar djupa spår och avslöjar en glasskiva där under.
Hon går in i lägenheten och drar samma hand över fönsterkarmen i sonens rum. Även där har ett gult dammlager, om än mycket tunnare, lagt sig. Fönstret har inte stått öppet men de fina kornen letar sig ändå.
En till film. Dzenanas man står på uteplatsen, det är mörkt och ett högt pipande skorrar i luften. Det är brandvarnare från det skadade huset som utlösts av det pågående rivningsarbetet och som nu ljuder över kvarteret.
– Så där höll det på i flera veckor, mest hela tiden. När vi filmade det här hade det pipit i flera timmar, på en helg. När jag kontaktade Stångåstadens jour fick jag svaret att vi skulle köpa öronproppar som vi kunde få ersättning för sen. Vad är det för svar?, säger Dzenana.
Det är långt ifrån enda gången hon varit i kontakt med bostadsbolaget om problemen som rivningen fört med sig. Hon visar långa mejl som hon upprepade gånger skickat till områdesansvariga och projektledare. Sällan har hon fått några tillfredsställande svar. Ibland har hon inte fått något svar alls.
I huset intill Dzenanas bor Sadek Ali med familj. Det där med att hela byggnaden skakar känner han igen. När han får frågan skakar han ivrigt på huvudet och instämmer i sin grannes ord.
– Ja, det går inte att sova. De håller på till sent på kvällarna och det stör väldigt mycket.
Sadek bekräftar flera av uppgifterna i Dzenanas berättelse. Brandvarnarna som pipit i flera timmar åt gången. Helgmorgnar när de blivit väckta av grävmaskiner.
– Det är jobbigt för hela familjen, säger han.
En vecka efter Correns besök på Skattegården skickar Stångåstaden ut ny information till de hyresgäster som bor närmast rivningsplatsen. Där står att läsa att arbetet är inne i slutfasen vilket innebär ett ökat antal transporter till och från rivningsområdet under ett antal veckor. Det står också att arbetet endast kommer pågå måndag till fredag mellan klockan 08 och 19 samt vissa lördagar mellan klockan 09 och 17. Följande lördag skriver Dzenana ännu ett mejl till Stångåstaden. Arbetet har dragit igång före 08 igen.
– Jag vet inte vad jag ska göra längre, säger hon när vi pratar i telefon igen.
– Jag är så arg, men ingen lyssnar på oss hyresgäster.