Videon är inte längre tillgänglig
Den som ska besöka Leif eller Raymond, i Hilstermon längs sjön Ölången mellan Ljungsbro och Tjällmo, bör vara väl förberedd. Fordonet är lämpligen av senare årsmodell, med mycket bra stötdämpning, och föraren bör inte ha anlag för urininkontinens. Kvinnor uppmanas bära en BH av mycket stadig modell.
För det guppar rejält på väg 1112.
Vägen ligger en bit bortanför Ljungsbro, på väg mot Tjällmo, och den börjar där det står "Borensberg 17" till vänster. Raymond och Leif har bott här länge och hävdar att underhållet försämras för vart år som går.
– Som boende på landet vet man att grusvägarna inte alltid är de bästa, till exempel vid tjällossning, men det får ju finnas gränser, säger de. På den här vägen är det stora problem året om numera.
– Vi ringer och ringer, men det är väldigt svårt att komma till rätt person. Man blir bollad hit och dit. Lyckas man komma fram säger de att de är glada för att man hört av sig och att de lovar att titta på problemen, men oftast händer inget. Och om det väl händer något, ofta efter flera månader, så görs inte arbetet ordentligt. Prova själv får du se! Vägen är rena tvättbrädan.
Nja, tvättbräda är lite för snällt. Snarare känns det som att köra bil över en gigantisk äggkartong. Eller att köra folkrace. Vägen är full av djupa gropar, lerig, slirig och på båda sidor finns djupa vattenfyllda diken. Kommer man ner med ena hjulparet för långt, vilket är lätt om man försöker undvika de värsta groparna, är det lätt att slira i leran och bli stående.
Vägen trafikeras dels av tre bofasta hushåll, en del omkringboende, många servicefordon och stora timmerbilar.
Raymond har westernhästar och väljer hellre en omväg när han kör dem i hästtransporten.
– Ett stycke av vägen är omgärdat av stora vattenmassor, eftersom vägtrumman inte grävts ned tillräckligt djupt. Flera har fastnat och inte kommit loss. Bilarna tar otroligt mycket stryk, själv har jag kört sönder en växellåda, säger Leif.
Problemet, anser grannarna, är att vägen består av för mycket lera som gör att den blir ett gungfly.
– Leran skulle behöva tas bort och sträckan förses med ett nytt bärlager. Dessutom borde hela vägen höjas eftersom det bildas djupa vattendiken och små dammar här och där.
De befarar att vägen är nedprioriterad, att de är för få som är beroende av den.
– Det var bättre då statliga Vägverket skötte den. De hade en helt annan maskinpark och jobben blev mer gediget gjorda. Men allt handlar ju numera om upphandlingar och att minska kostnaderna.
Corren ringer Svevias växel och blir kopplad till en arbetsledare. Han vill dock inte uttala sig, trots att han känner till den aktuella vägen, utan hänvisar till uppdragsgivaren, Trafikverket.
På torsdagskvällen, några timmar efter att Corren sökt Svevia, sms:ar Leif Karlsson mig. "De är här och fyller igen hålen nu! Jag pratade med killarna och de ska komma med en maskin som också jämnar till vägen."
– Det här löser de akuta problemen, tyvärr bara temporärt, kommenterar Leif Karlsson. I slutänden behövs ett nytt bärlager. Men jag hoppas verkligen att detta innebär att Svevia framöver tänker lyssna på oss. Vi tänker inte ge oss.
