Både i grundskolan och på IMA har Anton fått höra att han borde söka hjälp. Senast i år försökte hans mentor vid upprepade tillfällen att tillskriva Anton en diagnos som han inte har, trots att han själv sa ifrån. Killen som visas i bild är inte Anton.
För 17-åriga Anton var skolgången många gånger ett rent helvete. Trots att skolan vidtog åtgärder och trots att vissa lärare verkligen försökte att hjälpa till, tycker både Anton och hans föräldrar att såväl insatserna som bemötande lämnat mycket övrigt att önska.
Efter att ha kraschat ut ur nian i fjol, utan gymnasial behörighet, hoppar Anton nu av programmet Individuellt alternativ.
– Vi har verkligen lyssnat på Anton och vad han behöver. Andra ungdomar kommer att ta studenten, men vi har landat i insikten att det inte kommer att bli så för honom. Nu prioriterar vi istället att han ska må bra, säger Antons mamma.
Och att må bra är något som Anton inte har gjort på länge. Han har aldrig trivts i skolmiljön. Lärarna har bidragit till detta, menar Anton, eftersom många är ovilliga att visa flexibilitet för att möta eleverna. Redan i andra klass fick Anton höra att han var ett problem. En lärare yttrade hårda ord som fick Anton att hålla sig undan: "Det är ingen som vill vara omkring dig".
Orden etsades fast djupt i Anton. Han trodde länge att det inte var någon idé att försöka.
– Under en period var det verkligen för jävligt. Lärarna var dessutom otrevliga och skolan fungerade dåligt, säger Anton.
Inför skolbytet till sjunde klass var Anton glad över att få komma ifrån den plats som han vantrivts på. Han såg fram emot att börja om. Glädjen blev dock kortvarig.
Sedan Anton var liten har mobbning och utfrysning följt honom. Behandlingen gjorde honom både arg och utåtagerande. Han ville visa att han fanns där också. Han ville att någon skulle se och höra honom, men inte heller det fungerade.
– Mobbningen var tydlig, men det var ändå ingen lärare som såg det.
Har du några vänner du kan prata med om hur du mår?
– Jag har inte en enda vän i Linköping. Ingen. Jag har däremot många kompisar online som jag pratar med.
Splittringen har varit stor mellan skolan och familjen. Både Anton och hans föräldrar hävdar att det blivit en tydlig uppdelning mellan vi och dem, där man kämpar mot varandra, istället för att hjälpas åt.
Själva skolsystemet passar inte Anton. Han klarar inte av att sitta 50 minuter i sträck med en lärobok. Att skriva är svårt. Som hjälpmedel har han istället fått använda laptop. Vad beträffar prov har han efterfrågat att göra dem muntligt, men det har inte gått att ordna. Oftast har Anton tagits ut ur klassrummet.
– Jag har alltid önskat att få vara kvar i klassrummet, men det tycker inte lärarna om, för jag säger emot när jag tycker att något är fel. Även när jag har rätt så har jag fel, för att jag är en elev.
Antons föräldrar beskriver honom som allmänbildad och med en förmåga att lära sig snabbt. Däremot avtar motivationen när han tvingas repetera saker han redan kan, istället för att gå vidare till nästa steg. Det har gjort att Anton tappat intresset också för ämnen han är duktig på. Och det har synts i betygen.
Lärarna har kommit och gått, men några av dem har dock gjort allt de kan för att se till att Anton skulle kunna få sina slutbetyg. Tyvärr räckte det inte. Lärarbytena har varit frekventa, vilket Anton själv upplever har försvårat hans situation, eftersom få hunnit förstå hur de bäst kan hjälpa honom.
"Jag skulle vilja ha blivit lyssnad på i min roll som förälder och inte bli ifrågasatt på det sätt som vi har blivit" säger Antons pappa. Personerna på bilden har inget med artikeln att göra.
Inför hösten hoppas familjen att Anton ska göra praktik istället för att sitta vid skolbänken. Genom kommunen har dispens givits för att läsa upp ämnen via Komvux, trots att han inte har åldern inne.
Hur har ni blivit bemötta av kommunen?
– Kommunens aktivitetsansvar har faktiskt varit jättebra. Även mottagargruppen har försökt att stötta. Intentionen hos Linköpings kommun är nog god, men det man planerar för ovanifrån måste grena ner sig till alla nivåer. Det handlar jättemycket om vilka lärare man får, menar Antons mamma.
Hjälpen från mottagargruppen kom för sent, tror föräldrarna. Antons skolgång var redan av banan. Gymnasiealternativet IMA lät väldigt bra på förhand. Utbildningen skulle vara individanpassad, men även denna gång var mentorn enligt familjen ovillig att möta Antons behov.
Hur har ni resonerat kring att man ibland kan behöva anpassa sig?
– Vi har alltid bara fått höra att Anton ska anpassa sig efter alla andra. Har man inte möjligheten så är det svårt, säger mamman.
Anton inser också att han ibland sätter krokben för sig själv. Han ställer höga krav på det han gör, och när han riskerar att inte prestera så bra som han vill har han många gånger avstått helt istället. Det försvårar situationen.
– Vi har fått höra är att vi ska ta honom till psykolog och se till att han får en diagnos, så ska han få hjälp. Alla barn har inte en diagnos för att det inte fungerar. Men vi gick med på skolans rekommendation att använda skolpsykologen för möten, men det traumatiserade honom.
Inför sin pappa har Anton resonerat kring huruvida han själv bar någon skuld i situationen. Förut skulle Anton ha kunnat tycka att han bar ett eget ansvar, men nu har han landat i att det inte är hans eget fel, berättar hans pappa.
– Det är sorgligt att höra att han själv känt en skuld. Det är inte hans ansvar, det är de vuxna runtomkring som ska anpassa sig efter hans behov. Han var ju bara ett barn, menar pappan.
Finns det något som ni själva hade kunnat göra annorlunda?
– Som förälder ifrågasätter man sitt föräldraskap hela tiden, förklarar mamman.
Frågan har paret nämligen ställt sig själv många gånger om.
– Vi skulle ha sagt ifrån tidigare och ställt fler krav. Det hade kanske gått bättre då. Det har varit en stor sorg att som förälder upptäcka det här så sent, menar pappan.
Till en början förlitade sig Antons föräldrar på att skolan visste vad de gjorde och använde alla tillgängliga resurser.
– Efter att vi började ifrågasätta det gick det inte ens att föra en diskussion längre. Vi har aldrig försökt att skuldbelägga någon, vi har bara velat att vi tillsammans ska kunna få det till en bra skolgång. Vi har fört en öppen dialog med honom, tragglat med läxor och fått honom att gå till skolan. Vi vet inte vad mer vi hade kunnat göra, säger hon.
Upplever ni att någon har hört er?
– Nej, det tycker jag inte att någon i skolvärlden har. Kanske en svensklärare i högstadiet och en lärare i första klass. Det är ganska få, säger mamman.
Trots detta har hon aldrig har varit orolig.
– Jag vet att han kan ta hand om sig själv. Det som är jobbigt som förälder är att vägen framåt blir mycket krokigare. Eftersom vi själva tagit den raka vägen är det svårt att veta hur man bäst ska kunna stötta sitt barn.
– Vi försöker alltid att hitta lösningar och vägar framåt. Vi jobbar med att lära oss att tänka annorlunda, och tänka om, berättar pappan.
Anton heter egentligen något annat.