Lea Østergaard Hansen tror att hennes liv räddades av behandlingen som hon fick genom Östergötlands dagvård. Nu väntar neddragningar och hon ser en risk för att kvaliteten på vården ska påverkas. Att ta emot hjälp för en ätstörning är svårt som det är, enligt henne. "Det är hos många väldigt ambivalent, det här med att bli frisk, och få leva ett liv och inte bara överleva", säger hon.
Vinden griper tag i Lea Østergaard Hansens bruna hår. Hon vilar händerna på kaffekoppen framför sig, gör sig redo att ta i det ämne som styrt hennes liv under många år nu.
Sjukdomen. Hennes ätstörning. Anorexin.
– Jag skulle säga att det är som att vara fånge i sin egen kropp.
Orden lämnar Leas tunga med eftertryck.
– Jag tänker att alla har något hinder eller något problem i sitt liv som man kanske gärna flyr ifrån, men när ens egen hjärna är det största hindret så är man fast i det hela tiden.
Hon blir tyst. Det enda ljud som hörs är några kajor som kraxar från en svajande trädkrona en bit bort.
Att vara sjuk i en ätstörning är som att vara en fånge i sin egen kropp. Det menar Lea Østergaard Hansen, som levt med sin ätstörning i sju år nu. Med hjälp av vården tar hon små kliv mot ett friskt liv, men hon beskriver att hon fortfarande är sjuk. "Den här vården som erbjuds har haft, och har än i dag, en väldigt stor betydelse för mig", säger hon.
Lea, som fyller 23 senare i år, blev sjuk under sitt första år på gymnasiet.
– Man är ensammast i världen, man isolerar sig från folk man älskar, man slutar göra saker man tycker om så pass mycket att man inte själv vet vad man tycker om längre.
Hon beskriver hur ätstörningen plötsligt är det som styr, dag ut och dag in. Innan man vet ordet av är man tvångsinlagd – för att hållas vid liv.
– Så ensam som man är där, när ingen känner samma sak som en själv, det är fruktansvärt.
Och inte ens då är ätstörningen nöjd, konstaterar Lea.
– Men sedan kommer man till dagvården och möts av förstående blickar och medpatienter som nickar av igenkänning när man öppnar upp sig. Och där får man en liten stund av att inte känna sig ensammast i världen, utan förstådd.
Sju år har passerat sedan Lea insjuknade. I två omgångar har hon fått hjälp från Östergötlands dagvård.
– Jag tror nog att dagvården har räddat mitt liv.
Vårdformen innebär att de inskrivna patienterna spenderar flera timmar om dagen, fyra dagar i veckan, på Ätstörningsenheten i Linköping. Där erbjuds bland annat enskild terapi, gruppterapi, ätträning och utflykter som kan uppfattas som utmanande.
– Det är väldigt starka band som skapas, både mellan behandlare och patienter och patienter emellan, som jag tror är avgörande.
Men, nu ska medarbetarna på Ätstörningsenheten minskas med nästan 30 procent, från sju till fem heltidstjänster.
– Jag ser väldigt allvarligt på det.
Ätstörningar tar över den sjukes liv. Det menar Lea Østergaard Hansen. Att inte få vård i tid kan göra sjukdomsförloppet, och de långsiktiga konsekvenserna, större. "Det blir ett väldigt, väldigt farligt läge", säger hon.
Lea lyfter en oro för att personalneddragningen ska leda till att vården blir mindre tillgänglig, att väntetiderna blir längre och att fler personer hinner bli ännu sjukare i sina ätstörningar innan de får hjälp.
– Det är hos många väldigt ambivalent, det här med att bli frisk, och få leva ett liv och inte bara överleva, säger hon och utvecklar:
– Känslan av att man tar någon annans plats är något som jag fått intrycket av att många känner igen sig i. Att någon annan skulle kunnat ha den här platsen i stället. Det tänker jag är en känsla som kommer öka hos många, när man vet att möjligheten till att få behandling kommer minska.
Med färre heltidsmedarbetare kommer dagvården inte heller kunna erbjudas i samma utsträckning som i dag, framhåller Lea. Genom att skära ner på antalet dagar, för en redan bortprioterad målgrupp, skulle hela grundtanken med vårdformen försvinna, menar hon. Tanken med dagvården är nämligen är att den ska vara rutinbyggande och ge kontinuitet.
– Minskar man antalet dagar har man helt plötsligt mycket större ansvar på hemmaplan, och man har fler dagar hemma än vad man har på dagvården.
"Jag hade inte en tanke på min egen kropp förrän folk började kommentera hur min kropp såg ut. Det var i positiv bemärkelse och det var inte att det hade skett någon förändring, kanske mer att man gick in i puberteten, men det gjorde mig medveten om att andra lade märke till hur min kropp såg ut. Då började jag tänka på det själv", säger Lea Østergaard Hansen, som lyfter vikten av att aldrig påpeka någon annans utseende.
Hon menar att en ätstörning ofta blir värre innan den blir bättre – och att det kan bli väldigt farligt att som drabbad lämnas ensam med tankarna, att inte fångas upp i den processen.
– Den falska känslan av trygghet som ätstörningen ger försöker ätstörningen ta tillbaka, säger Lea och syftar till den första tiden under av behandlingen, när ätstörningen skriker högre av rädsla för att kvävas.
Hon tillägger:
– Det är väldigt viktigt att man får alla de här dagarna i dagvården så att man fångas upp och får hjälp att hantera det.
Lea menar att det nu kommer bli allt svårare att jobba förebyggande och med tidiga insatser.
– I mina ögon är det lite som att man diagnostiserar någon med cancer i lungorna och kommer fram till att "vi skickar hem den här patienten, för just nu är det bara i lungorna". Man vet att det kommer växa och nästa gång man ser personen kanske den erbjuds behandling, men då är väntetiden lång. Nästa gång man ser patienten är det på en bår på akuten, med cancer i hela, hela kroppen. Jag tänker att det är precis som en ätstörning.
För en ätstörning börjar som ett litet frö, med att gro. Sedan växer den sig både större och starkare. Och det snabbt.
– En ätstörning väntar inte, snarare tvärtom. Den tar alla chanser den kan få.
För Lea Østergaard Hansen är det tufft att se tillbaka på hur hennes ätstörning har påverkat inte bara henne, utan också familj och vänner. Framför allt hennes syskon. "Som förälder tror jag att det är helt omöjligt att räcka till, om den drabbade har syskon", säger hon. Egentligen är det nog omöjligt att räcka till enbart för det sjuka barnet, tror hon. Att då dessutom hinna, och orka, vara en glad förälder till de friska barnen tror hon är väldigt svårt.
Under sin sista behandlingsperiod inom dagvården, sommaren 2023, träffade Lea tre vänner. Tillsammans har de fyra tjejerna nu startat en namninsamling, för att protestera mot de neddragningar som väntar ätstörningsvården.
De 320 namn som i nuläget finns listade, och som därmed står bakom protesten, tillhör både berörd personal, sjuka och anhöriga.
– Det påverkar ju inte bara en själv, utan det är väldigt många som blir medberoende på något sätt.
För egen del upplever hon att hennes ätstörning har tagit mycket från framför allt familjen, men också vännerna.
– De fick stå ut med väldigt mycket och jag behövde på något sätt se det för att jag skulle inse att "så här hade det inte blivit om allt var okej med mig".
Hur var det att förstå att ätstörningen påverkade även familj och vänner?
– Väldigt sorgligt.
Lea Østergaard Hansen menar att kontinuiteten som dagvården i dag erbjuder, med sina fyra dagar per vecka, är viktig för att vården ska ge det resultat som önskas. Med de personalneddragningar som väntar kommer antalet dagar per vecka att bli färre. "Det är så oerhört viktigt att man där kontinuerligt och får hjälp och redskap", konstaterar hon.
Lea stannar upp, fokuserar blicken en bit bort. Hon ser ut att fundera. Sedan lyfter hon att hon nog aldrig kommer att komma över känslan av skuld och skam. Samtidigt inser hon att hon behöver landa i att hon trots allt inte valde att bli sjuk.
– Ingen hade valt det, säger hon och fortsätter:
– Den fula sanningen är att det är en väldigt mörk tillvaro att leva i. Man gömmer mycket saker för sina nära, man ljuger hela tiden – allt för att göra ätstörningen nöjd.
Ingen del av henne kunde till en början inse att det som hon höll på med var fel, dåligt eller att det gjorde henne illa.
– Även när jag fick diagnosen på papper kände jag att "det här är bara strunt, men låt dem säga vad de vill".
I dag förstår Lea att hon är sjuk, vilket är det första steget mot en frisk vardag. Men dit är det långt. Hon beskriver att hon vill må okej, att hon vill bli frisk.
– Men jag likt många andra är beroende av att vården erbjuds i samma utsträckning som den gör i dag för att det ska gå, fastslår hon.