"Adhd har varit med mig hela mitt liv. Jag vet inte vad "lugnt" betyder, men jag har fått lära mig", säger Anna Jernstedt.
Tidigt i livet kände Anna Jernstedt på sig att hon hade adhd.
– Jag har alltid vetat det, men kände inte att jag led av det. Men för tre år sedan genomgick jag en utredning, det borde jag ha gjort när jag var yngre. Livet hade blivit lättare om jag hade fått medicin tidigare, jag hade lärt mig att planera, reflektera och analysera. Jag har aldrig kunnat det.
Hon har alltid haft svårt för att sova och började bland annat lyssna på amerikansk inrikespolitik för att koppla av.
– En gång råkade jag göra ett massutskick till mina Facebookkontakter om Donald Trump, alla trodde att de hade fått virus. Jag hade råkat skicka det i sömnen.
Hon fastnade för Donald Trump och tyckte att hans presskonferenser var som en dokusåpa.
– Jag har aldrig brytt mig om politik, men när Trump kom till makten kände jag: "Hur är det möjligt?"
Om något intresserar henne vill hon lära sig allt.
– Jag tittar på djupet i allting. Jag hade jättedålig självkänsla i skolan, men när jag väl hittar det jag vill göra är jag "ostoppbar".
Utanför ateljén i Vreta Kloster.
Anna jobbar med att trycka profilkläder på ett Linköpingsföretag och på fritiden är hon konstnär. Hon lämnade Skäggetorp och flyttade ut på landet intill Göta Kanal för två år sedan.
– Att bo i lägenhet är som att bo i en skokartong. Här är jag fri, jag kan göra vad jag vill.
Anna växte upp i Tallboda utanför Linköping, hon gick på en liten skola och hade ett stort hästintresse.
– Jag började rida när jag var sju år, men när tonåren kom blev det rörigt. Jag har aldrig förstått rutiner, jag var väldigt stökig.
Vad var det svåraste?
– Att hålla tider, jag kunde inte komma ihåg grejer.
Hon hamnade i ett gäng.
– Jag kom in i grejer som inte var så bra, enligt min mamma var jag svårstoppad. Jag var gränslös.
Som 16-åring flyttade Anna till Oxford. "Jag ringde till mamma och berättade att jag bor på ett tivoli nu, i en egen husvagn. Nu som förälder själv hade jag dött, jag hade satt mig på ett plan och letat efter mitt barn".
Anna bor ett stenkast från Göta Kanal. På sommaren finns en skylt som pekar in till hennes ateljé från kanalbanken. "I somras kom många in i ateljén. Det var roligt. Vi har också gjort en liten soffa här, där man kan sitta och titta på båtarna."
16 år gammal slutade hon skolan och flyttade till England.
– Jag började jobba på ett tivoli i Oxford. Jag hade en egen liten husvagn och arbetade med att sätta upp tivolit på olika platser.
– Sedan fick jag jobb på en pub. Första dagen åkte jag till fel pub och fick jobb där istället.
Lite senare tyckte Anna att det skulle vara kul med Kanarieöarna. Hon åkte dit och lurade sina föräldrar att hon hade bostad.
– Jag visste inte var jag skulle bo, men började jobba med andelslägenheter och fick gratis bostad. Det var en del oseriösa företag och kunder som lurades. Det blev farligt, vi hade bodyguards som skyddade oss, men också kontrollerade oss.
Inkomsten var baserad på provision.
– Jag var så himla dålig på det där så jag fick inga pengar. Det var den fattigaste perioden i mitt liv.
Anna beskriver att hon aldrig har kunnat ta det lugnt.
– Jag är hetsig i humöret, pratar med hela kroppen. Är det mycket stress blir min adhd värre, då blir det rörigt.
"Adhd är bra på många sätt, men det finns vissa delar som är svåra. Man är inte rädd, man bara gör saker. När andra vet att man ska skärpa sig, kan jag inte låta bli att inte göra det. Jag måste hela tiden träna på det."
Anna Jernstedt beskriver svårigheten med att ro saker i land. "Jag kan inte se begränsningar. Det kan vara så att jag ska gå ut och hämta ved, på vägen ser jag en sned gardinstång som jag måste fixa, sedan ser jag en ful ytterdörr och börjar måla om den. Sedan behöver väggen också målas, så då gör jag det. Men samtidigt är jag fortfarande på väg ut för att hämta ved", skrattar Anna.
En fredag i mars 2018 bestämde sig Anna för att börja måla.
2018 fick hon för sig att börja måla akvarell.
– Det var en fredag när det slog mig: "Jag kanske ska måla lite". Jag hittade mina barns färgpennor och satte igång.
Nu har måleriet blivit hennes avkoppling.
– Enda gången jag kan ta det lugnt är när jag målar akvarell.
"När jag målar akvarell måste jag vara lugn" säger Anna Jernstedt.
"Jag gillar stammar, jag har fotat otroligt mycket trädstammar. Björkar har så fina mönster. Om man hade varit en gamal ek så hade man sett mycket. Det ger ett lugn som jag annars inte har i mig".
"Det var min pappa och sambo som tyckte jag skulle vara med på Vadstena konstrunda. Där och då tänkte jag: Hur svårt kan det vara? Jag är väldigt kritisk mot mig själv, men jag har fått bra feedback. Jag har så mycket i bagaget och mycket av det kommer fram när jag målar".
2019 var hon med på konstrundan i Vadstena för första gången och ställde ut i en tågvagn.
– Jag var så nervös, jag kunde inte vara där inne. När någon kom in vände jag och gick. Jag har inga problem med att prata inför folk, men nu kändes det som att komma med en teckning från dagis. Folk skulle titta och bedöma mig, det kändes vidrigt.
– Nu målar jag varje dag. Det är som att gå en promenad, jag vet aldrig var jag ska gå när jag börjar.