Tillbaka där allt började, i Correnhuset på Badhusgatan, tar vi hissen upp till översta våningen. Jan slår sig ner i en fåtölj vid ett av fönstren, tar av sig glasögonen och pustar ut.
– Jag hade tänkt ha semester nu, och vara nere i sommarhuset i Bestorp, men det har inte riktigt blivit så, jag behöver jobba ifatt en del. Jag är precis hemkommen från Almedalen och efter det här ska jag upp till Trosa på en grej. Sen blir det semester en vecka. Därefter ordnar jag ett interntationellt medieseminarium i Båstad.
Sedan 1 juli är Jan sin egen, för första gången på ett halvt sekel utan anställning och fast lön.
Dags att slå sig till ro?
– Nej, nej, det går inte. Visst händer det att jag är ledig, men det funkar bara en dag eller två, sen måste jag på banan igen. Det är som att pommac bubblar mig. En överenergi. Så kändes det redan som pojke och så känns det fortfarande.
I skolan hade han toppbetyg i allt utom uppförande. Där var det hela skoltiden bottenbetyg.
– Det blev många besök för mamma och pappa på Linnéskolan och S:t Lars-skolan. På den tiden fanns inga diagnoser mer än att man var hopplös och borde lugna ner sig.
Menar du att du skulle fått en diagnos om du varit barn idag?
– Ja, det hade jag säkert fått. Om det sen var ADHD eller något annat vet jag inte. Jag kan känna rädsla för den dagen bubblandet upphör, när man plötsligt inte har suget längre.
Jan är född i Filipstad och kom via Örebro till Linköping som femåring. Här växte han upp, blev vuxen, mötte kärleken Margareta och inledde sin yrkeskarriär.
Du har tidigare berättat om din prestationsångest, att enda sättet för dig att få kärlek från dina föräldrar var att prestera.
– Så var det. Det är ett svårt ämne eftersom jag älskar mina föräldrar, men visst hade jag önskat att min prestationsångest inte hade varit så stor. Den är som ett monster som hela tiden måste födas och aldrig blir mätt. Jag är aldrig nöjd, jag behöver bekräftelse, jag har dåligt självförtroende. Jag kommer snabbt ner till nollstrecket och får börja om.
– Samtidigt är det säkert det som bidragit till att jag fått en massa bra jobb. Jag har varit otroligt priviligierad i mitt jobb, fått se och göra saker som varit oerhört givande. Men i grunden så…den prestationsångesten önskar jag ingen.
– Det är viktigt för mig att säga att min pappas alla avsikter var väldigt goda. Hans budskap till mig var att jag skulle vaccinera mig genom att vara duktig. Agera så att du inte kan bli ifrågasatt. Då kommer du att klara livet. Så det blev nog kaos för pappa när jag var så stökig i skolan även om jag hade bra betyg.
– Jag minns när jag jobbade på Ekot och tackade nej till korrespondentjobbet i Kairo. När jag berättade för pappa fick jag en fruktansvärd utskällning, blev i stort sett idiotförklarad som inte förstod hur bra det hade varit för min karriär. Men jag tänkte aldrig på karriär, jag ville förändra världen.
– På något sätt är man alltid barn för sina föräldrar. Jag kunde komma hem till mamma på Djurgårdsgatan, när jag hade fyllt 50 år, och hon frågade ”Har du ätit ordentligt?”. Jag tror aldrig det går ur. Man blir aldrig jämställda med sina föräldrar. Det gör det väldigt svårt när de blir sjuka och man plötsligt ska ta den där vuxna rollen gentemot sina föräldrar som man aldrig haft tidigare.
Saknar du ofta dina föräldrar?
– Ja. När min pappa dog var jag ganska ung fortfarande, runt 35 år. Det var ett hårt slag. Trots att vi inte hade den här helt okomplicerade relationen så tyckte jag väldigt mycket om honom. Marken rämnade under mina fötter. Det tog väldigt lång tid innan jag fick fast mark under fötterna.
– Pappa var en förebild för mig. Han hade kämpat hårt. Han hade blivit läkare och tagit sig igenom en massa svårigheter. Jag såg verkligen upp till honom. Han dog alldeles för tidigt. Han var bara 69 år. Som läkare visste han vad som skulle hända. Det var en plågsam resa. Tre-fyra månader, sen var han borta. Även om man förbereder sig så…det blev väldigt tomt.
– Saknaden och sorgen upphör aldrig, den kapslar in sig och blir en del av en själv. Plötsligt utan förvarning öppnar den skalet och kommer ut och visar sig från sin allra sämsta sida. Och det kan ske utan förvarning, tomheten kan bli väldigt påtaglig. Vi sa förr att vi skulle sälja sommarhuset när våra föräldrar var borta, men det går ju inte. Nu är rötterna här runt Linköping starkare än någonsin.
– Det kan hända när jag sätter mig i Trädgårdsföreningen och sitter och tittar på lekskolan, som är helt ombyggd. Då kan minnena komma farande, då gör det ont. Jag undviker ofta att åka Djurgårdsgatan, där mamma bodde, eller Hällgatan, där mina svärföräldrar bodde, för att det gör ont.
– Jag tror många ljuger om det här. Och förnekar. För det finns något i vår kultur att man ska gå vidare och vara stora och starka allihopa. Jag tycker svaghet är styrka. Om man som chef säger ”jag vet inte, det här är en svår fråga”, har man då ruinerat sitt förtroendekapital eller har man stärkt det genom att säga så och förklara att vi måste hantera den ovissheten.
Jan har varit chef stora delar av sitt yrkesliv, på Östnytt, Aktuellt, TV4 och de två senaste åren på Aftonbladet TV.
Hur föddes intresset för journalistik?
– Tidigt. Jag skrev insändare i Corren under min skoltid om allt från miljöhoten och Hans Palmstiernas bok ”Plundring, svält, förgiftning" till utrikespolitiska attacker mot Portugals diktator och deras hemska övergrepp i de kolonier som de fortfarande hade kvar i Afrika.
– Det var 60-talet, jag och många andra hade ett stort samhällsintresse, hade en upprorisk ungdomstid och gick emot väldigt mycket av auktoriteter. Det var en bra tid. Den lärde mig mycket av kritiskt tänkande som jag haft nytta av som journalist.
– Folk säger saker, påstår saker, kända människor, experter och min reflex är: det vill jag ta reda på om det stämmer. Det var modersmjölken vi fick på 60-talet. Det var en bra modersmjölk, nyttig för samhället.
Det känns som 60-talet skapade många journalister.
– Ja, och av någon anledning föddes ju rätt många här på Corren, alltifrån Bo Holmström och Steffo Törnquist till Lennart Ekdal och undertecknad. Det var en bra jordmån för journalistik och det som är grunden i den, ifrågasättandet.
– En del hävdar att dagens generation inte är samhällsengagerad, men det är fel. De är absolut engagerade men på ett annat sätt än vi var. Man måste gilla det.
Du låter mer som journalist än direktör, var det en inre konflikt under åren som TV4-vd?
– Nej. Det handlar om nyfikenheten. Jag fick en möjlighet och jag tror jag aldrig hade förlåtit mig själv om jag tackat nej till den. När Thorbjörn Larsson bad mig bli vd för TV4 så bestämde jag mig direkt för ”Yes!”, jag hade så många saker jag ville göra som krävde makt. Makt är en möjlighet, alla chefer som säger att de inte funderar på makt ljuger.
– När jag under de åren kände sug efter journalistiken släckte jag törsten genom att bara stå vid nyhetsdesken lite, känna på pulsen, höra snacket.
Jag har förstått att du har ett hett temperament, men det är inget vi märkt av i offentligheten.
– Det har väl hänt att det har smällt även där. Jag hade en debatt med Jan Helin nu i Almedalen där jag hade en lapp i fickan som jag vecklade upp då och då. På den stod det ”bli inte förbannad”. Den fick jag titta på några gånger. Det finns nog många som tycker jag är en sur, hetlevrad, argsint gubbe.
– Ilskan är en av känsla som många har svårt att hantera. Glädje, sorg, ledsen, det är känslor man kan prata om, men ilskan har folk svårt att förhålla sig till. Ilskan kräver en stor prestigelöshet och snabbhet i att be om ursäkt och den kräver också att du står ut med att bli utskälld själv.
Det märks tydligt hur du brinner för journalistiken, vad tror du om framtidens media?
– Det har aldrig varit så spännande i mediabranschen som det är nu. Journalistens, redaktörens och den ansvarige utgivarens jobb är viktigare än någonsin, inte minst på grund av den internationella konkurrensen från bland andra Facebook och Youtube och att lobbyverksamheten är starkare än någonsin. Det gäller att slå vakt om det journalistiska grunduppdraget, att på ett oberoende och sakligt sätt berätta historier om vår tid. Manipulationsmöjligheterna är större än någonsin. Läsarna vill ha ett material de kan lita på. Ingen läsare i världen vill bli lurad.
– Jämför med hur det var förr, jag kan inte erinra mig att det då var någon större diskussion på redaktionerna om vad det skulle bli med morgondagens tidning. Man gjorde som man alltid hade gjort och visste att annonsörerna kom hur man än gjorde. Nu får vi anstränga oss mer, tänka mer på vad som ska publiceras, på vilket sätt och när. Jag tycker den här situationen är bättre, nu måste man faktiskt anstränga sig. Jag skulle dock vilja se fler publicister på de högsta chefsjobben i media, nu har ekonomer fått för stor makt.
– Att vara berättare är ett av de finaste yrken som finns. Och att vara journalist är att vara berättare.
Så vad händer härnäst?
– Jag är på väg tillbaka till journalistiken och planerar ett större tv-projekt som jag inte kan säga mer om än att det blir ytterligare några steg i reporterlivet. Murvelhjärtat bultar fortfarande. Jag skriver en ny bok, och jag skriver för SvD och Aftonbladet, och jag har flera styrelseuppdrag. Dessutom åker jag runt i landet och coachar och föreläser om journalistik och ledarskap.
Så på väg in i nästa fas i livet – har du varit tillräckligt lycklig dina 66 första år?
– Ja absolut, jag tycker jag har varit priviligierat lycklig. Livet handlar ju inte om att man ska skratta och hoppa som Tiger i Nalle Puh varje dag. Lycka är ju det sammansatta komplexa som innebär att man emellanåt är olycklig, frustrerad, tycker att allt är elände, och sen svänger pendeln. Det sammantaget blir livet. Den som går livet och inte har varit med om olyckor, katastrofer, svåra stunder, går fattig genom livet. En viktig del av rikedomen är kriser, konflikter, svårigheter och stunder av harmoni. Det tycker jag att jag har haft.
– Sen kan ju kroppen förhindra en. Jag har trots allt haft ett par smällar, så jag vet att det kan förändras snabbt. Jag drabbades av tillfällig minnesförlust i slutet av min chefstid på TV4. Jag körde ett pass med min personliga tränare och tävlade som vanligt, med fler armhävningar för varje gång och så vidare, och när jag reste mig så var det som att slå av en strömbrytare. Jag fattade inte varför jag var där. Jag åkte in på Söderakuten med blixtens hastighet och först på eftermiddagen kom minnet tillbaka. Då var jag faktiskt rätt trött, då var jag sjukskriven ett par dagar. Ännu obehagligare var det när jag drabbades av kristallsjukan. Jag vaknade en natt av att sängen var i taket. Fruktansvärt. Jag vet nu att det är en av Sveriges vanligaste åkommor.
– Men ska man klara sitt jobb måste man jobba hårt. Det går inte att tro att man är ett geni, det gäller att ligga i. Och känner man att man har mer att ge, och brinner för vissa frågor, och knoppen och kroppen funkar, så kör jag vidare.