Den 9 juni grep polisen Daniel Nyqvist i en lägenhet i Johannelund. 37-åringen, som senare dömdes till rättspsykiatrisk vård, hade levt ett socialt isolerat liv.
Klockan 06.35 den 9 juni i år slog polisen till mot en lägenhet på femte våningen i ett flerfamiljshus i Johannelund. 37-årige Daniel Nyqvist låg och sov när poliser stormade in i hans sparsamt möblerade bostad och grep honom som misstänkt för dubbelmordet på Åsgatan den 19 oktober 2004. En mördarjakt som pågått i 16 år var över.
Snart visade det sig att polisen anlitat släktforskaren Peter Sjölund för att lösa gåtan. I en intervju några dagar efter gripandet förklarade han att hela försöket att hitta gärningsmannen med hjälp av kommersiella släktdatabaser höll på att stupa på att det dna som säkrades på brottsplatsen var för dåligt. Det innehöll för lite genetisk information.
– Vi insåg att det inte skulle gå att lösa om vi inte fick fram bättre dna. NFC (Nationellt forensiskt centrum) gjorde ett rejält omtag och plockade fram allt dna som de hade från Åsgatan. De fick fram betydligt fler delar av dna-profilen och RMV (Rättsmedicinalverket) gjorde ett jättejobb för att kombinera ihop alla de här dna-bokstäverna.
Daniel Nyqvist kastade ifrån sig mordvapnet, en butterflykniv, på brottsplatsen. Med hjälp av spår på kniven och en bortkastad mössa kunde polisen säkra 37-åringens dna-profil.
Det är här Andreas Tillmar, 40, kommer in i bilden. Han leder Rättsmedicinalverkets forskning och utvecklingen inom rättsgenetik och är docent i rättsgenetik vid Linköpings universitet. Han är bördig från Åtvidaberg, men bodde i närheten av Åsgatan när dubbelmordet skedde.
– Jag arbetade med mitt examenarbete på Rättsmedicinalverket när dubbelmordet skedde. Jag bodde på Djurgårdsgatan då, som ju inte ligger så långt från brottsplatsen. Som alla andra i Linköping blev jag förstås orolig över att en galning kunde gå lös. Några år senare fick jag en kallelse från polisen och blev topsad i utredningen.
När polisen fick klartecken att inleda en pilotstudie i ett försök att äntligen identifiera dubbelmördaren med hjälp av dna och släktforskningsdatabaser blev Andreas Tillmar tillfrågad om han ville ingå i gruppen.
– Mitt ansvarsområde var att ta fram den dna-information som krävdes för att göra en sökning. Det visade sig snart att det första prov som vi analyserade var av för dålig kvalitet. Det innehöll massor av hål kan man säga.
Andreas Tillmar vid Rättsmedicinalverket i Linköping fick utveckla nya metoder för att få fram en dna-profil som kunde avslöja dubbelmördarens identitet.
Det mänskliga genomet består av cirka tre miljarder baser – eller bokstäver. För att kunna göra en sökning i släktdatabaser krävs omkring en miljon bokstäver.
– I det första försöket kunde vi bara fastställa ungefär 100 000 baser. Det dna vi analyserade var för sönderbrutet. Vi gjorde ändå en sökning i en släktdatabas, men det blev bara träffar på extremt avlägsna släktingar.
Nu inleddes ett krävande arbete där Andreas Tillmar var tvungen att utveckla nya metoder.
– Jag var tvungen att fylla hålen. Det handlade om att göra kvalificerade gissningar med bibehållen kvalitet. Om du har en mening med ett antal ord och plockar bort ett antal bokstäver så kommer du fortfarande att kunna läsa orden och meningen. Exakt så var det i det här fallet. Vi hade en del av dna-molekylen, men det var vissa varianter eller bokstäver som saknades. Men det finns metoder att kvalitetssäkert gissa sig till vilka bokstäver som saknas.
Till slut hade Andreas Tillmar lyckats ta fram en dna-profil som innehöll 900 000 bokstäver. Men när profilen kördes i databasen Gedmatch gav det inga användbara träffar.
– Vi var tillbaka på ruta ett. Vi kunde inte säkerställa att metoden var 100-procentig procentig eller om det var så att vår okände förövare inte hade några släktingar i databasen.
Den 19 oktober 2004 mördades åttaårige Mohamad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson på Åsgatan.
NFC satt dock fortfarande på ett trumfkort – den stickade mössa som dubbelmördaren kastade i från sig i ett tidningsställ på Djurgårdsgatan. På mössan fanns dna kvar.
– Det dna man fick fram då var av bättre kvalitet. Profilen innehöll mer genetisk information. När jag lade pusslet på nytt hamnade vi på drygt en miljon bokstäver.
Under våren gjordes en ny sökning – denna gång i databasen Family tree. Och denna gång gav det resultat. Avlägsna släktingar till dubbelmördaren fanns i databasen och nu kunde släktforskaren Peter Sjölund ta vid.
Vad kände du när polisen kunde gripa den misstänkte dubbelmördaren?
– Jag har hela tiden trott att det här skulle funka. Det har bara handlat om hur lång tid det skulle ta. Jag var inte överraskad när Peter Sjölund hittade gärningsmannen till slut. Men eftersom jag har ansvarat för en del i detta och arbetat med en ny metodik som inte är någon standardmetod så har jag känt en viss oro för att det blivit fel någonstans. När det lyckades kände jag en stor lättnad. Alla saker jag gjort under vägen var rätt.
Samma dag som gripandet skedde valde Daniel Nyqvist att erkänna.
– Det var jätteskönt att han erkände. Om han hade nekat skulle det ha blivit en diskussion om vi hade gjort fel. Sådant vill man undvika. Det var ingen som ifrågasatte vårt arbete.
Vad innebär det här för framtiden?
– Det ska bli en vetenskaplig artikel om det här fallet. I USA är det privata labb som har gjort det här och de vill inte dela med sig av sina metoder. Vi fick uppfinna hjulet själva. Vi har blivit kontaktade av andra länder som befinner sig där vi kanske befann oss för två år sedan.
Ditt arbete kan alltså leda till att mördare som är på fri fot runt om i världen kan åka fast?
– Ja, i varje fall att rättsvårdande myndigheter kan komma fram snabbare. De behöver inte uppfinna hjulet på nytt.
FOTNOT: På torsdagen med start klockan 21.00 sänder TV4 en dokumentär med titeln: "DNA-detektiven: Dubbelmordet i Linköping".