Direkt efter explosionen blev Irene och Anders utlokaliserade i en studentlägenhet i T1. Där bodde de i tre veckor.
Det var en morgon som många andra hemma i Irene Palms och Anders Lindquists kök.
Irene fixade med frukosten vid köksbänken och Anders satt med en kopp kaffe vid bordet, alldeles intill fönstret.
Där utanför lyste försommarsolen starkt och varmt över Ådalagatan.
Det skulle bli en het dag, fredag 7 juni 2019.
– Allt gick så fort, på bråkdelen av en sekund. Först kom ljuset, sedan smällen, sedan låg jag på golvet.
Klockan är 9.00 när Anders Lindqvist far i golvet.
Idag vet vi att någon hade placerat 15-20 kilo sprängmedel i en lådcykel utanför Ådalagatan 1, hyreshuset snett mittemot 2B där Anders och Irene bor.
Vi vet också att det blev den största detonationen i Sverige på drygt 20 år och att den förvandlade hörnet Ådalagatan-Hamngatan till något som såg ut som en krigszon.
Fasaden till Ådalagatan 1 och 3 förstördes fullständigt. På 2B slogs många fönster sönder av tryckvågen, bland annat det fönster vid vilket Anders drack sitt morgonkaffe.
Nu har snart ett år gått och vi sitter på gårdsplanen mellan husen och minns tillbaka med Anders och Irene.
– Jag kan tänka på det än idag. Jag drömmer om det, säger Anders. Det är som en ögonblicksgrej där jag står upp och sen ligger ner. Sen vaknar jag. Så mal det på hela tiden. Jag vaknar inte kallsvettig, det är ingen mardröm, men det upprepas in absurdum. Och det påminner mig ständigt om vad som hände 7 juni 2019.
Ett par timmar efter smällen mötte vi Irene och Anders vid avspärrningarna utanför sporthallen. Anders var ordentligt medtagen och satt på en sten vid cykelställen medan Irene tycktes behöva prata om händelsen.
Hur minns ni de första timmarna efter smällen idag?
– Jag reste mig upp och började försöka skapa en gång i glaset på golvet. Det gick förstås inte. Lägenheten åldrades tio år på några hundradelar av en sekund. Jag fortsatte plocka i ordning och började faktiskt dammsuga, berättar Anders.
Så några minuter efter smällen stod du och dammsög?
– Ja, jag antar att det var i chock.
Anders skrattar åt minnet och tittar på Irene.
– Jag kommer inte ihåg så mycket av vad jag gjorde precis efteråt, säger hon. Jag vet att jag ringde mina bröder innan vi gick ut, jag sa ”Det har varit en bomb!”, men de fattade ingenting. Sen minns jag att det ramlade ut grejer när vi öppnade köksskåpen.
– Vi hade kommit hem från Kreta två dagar tidigare och våra resväskor låg fortfarande uppfällda fulla med saker. Efter smällen tog jag på mig en strandklänning därifrån och gick ut. Sen vet jag inte riktigt, men jag minns att jag var vid samlingsplatsen vid simhallen.
Vilka hade ni kontakt med i början?
– Platsen spärrades av ganska direkt, men Stångåstaden var fantastiska i hur de tog hand om oss och lät oss komma in och hämta grejer vid vissa tillfällen. Deras personal var jättetrevlig. Plus att vi senare fick kompensation på hyran, så all heder till dem, säger Irene som också vill framhålla personalen på Teknikbyggarna och Probaco som stått för renovering och sanering i området.
Irene och Anders blev direkt efter explosionen utlokaliserade i tre veckor till en studentlägenhet i T1-området.
– Det gick, men det var inte så roligt, säger Irene. Vi åt frukost där men resten av dagarna var vi ute på stan. Vi hade med oss vår dator för att kunna se på film på kvällarna, men man var tvungen att vara inskriven på universitetet för att komma åt nätverket. Så vi satt med våra små telefoner och kollade på film på kvällarna.
Förhördes ni av polisen de första veckorna?
– Ja, de ringde flera gånger, säger Anders. Om det nu fanns bus i det värst drabbade huset, vilket det tydligen gjorde, så är de skingrade för vinden nu. Vad vi har hört så kommer inte alla som bodde i huset flytta tillbaka när det är färdigrenoverat. Och det kommer nog ta 1,5 år efter smällen innan det är klart. De har rivit ut rubbet i huset, det är bara inneväggarna kvar.
Har ni pratat mycket med grannarna om händelserna?
– Ja, vi har fått ganska bra kontakt med några av våra grannar efter det här, säger Anders. Det krävs tydligen något sånt här för att man ska börja snacka med varandra i huset.
Irene fyller i:
– Första gången var när det smällde. Då samlades många här utanför, sedan vid samlingsplatsen vid simhallen. Sen har det hållit i sig. Några av oss har faktiskt träffats en del och fikat, bland annat för luciakaffe. Det har varit kul att lära känna grannarna.
Vad säger ni och grannarna när ni möts?
– De flesta känner att nu har det hänt här, men det händer nog inte igen här. Så folk bor kvar. Personligen känner jag ingen rädsla för att det ska smälla igen, säger Anders.
Irene:
– Jag är mer på min vakt och tittar mer på vilka som rör sig i området. Och jag har blivit ännu mer rädd för höga ljud. Man kan nästan inte förstå att det har hänt. Inne hos oss är allt i princip återställt. Det är fortfarande en del gropar i golvet efter allt glas som vi gick i då. Och bordet är det en del repor i. Men det mesta är återställt med nya fönster och gardiner.
– Det är som en granne sa, den som gjorde bomben hade nog ingen bra kunskap i kemi. Skulle de skrämma någon så behövde de ju inte ta hela kvarteret. Det blev lite väl mycket. Vi kan fortfarande hitta små glasbitar som kilat sig in i konstrottingmöblerna på balkongen.
Vad skulle det betyda för er om de löser brottet?
– Det skulle ju bli nån form av avslut, säger Anders. Man skulle vilja veta vad polisen kommit fram till, men jag är hundra på att det aldrig kommer att lösas. Huvudsaken är att man kommer fram till anledningen. Gärningsmannen har mindre betydelse. Men vi får nog leva med det också, att det aldrig klaras upp. Leif GW Persson tror ju inte heller på en lösning.
"Allt gick så fort, på bråkdelen av en sekund. Först kom ljuset, sedan smällen, sedan låg jag på golvet." berättar Anders Lindquist.
Även denna sommar blir märklig för Anders och Irene i coronapandemins spår.
– Vi försöker hålla distansen, säger Irene. Vi är 66 och 68 år och Anders är ju rökare. Vi hade tänkt åka till Kreta och sen till Toronto och hälsa på Anders son. Men det blir inget med det.
Så det blir en sommar på Ådalagatan?
– Ja, man har ingen lust att sätta sig på tåget heller, säger Anders. Rekommendationen är ju att inte ta sig längre bort än två timmar från boplatsen. Vi lever här och nu och försöker att inte titta för mycket bakåt. Jag tror det är viktigt nu när åren rullar på så fort.
Anders tittar ut mot balkongen, är tyst ett par sekunder, och säger sen:
– Vi får nog leva med explosionen resten av livet, men den här sommaren får vi i alla fall bo hemma.