"Cheferna och kollegorna". Det är enligt Kisabördiga Anders Jacobsson själv anledningen till att han har blivit kvar i olika roller på McDonalds vid Trädgårdstorget i Linköping.
När vi kliver in på McDonalds i centrala Linköping, en för många självklar del av stadsbilden, är Anders i fullt sjå med att avsluta sitt arbetspass. En gäst ställer frågor om restaurangens planerade stängning. Under senhösten har McDonalds nämligen valt att lämna citylokalen som de flyttade in år 1982 – alltså 40 år tidigare. Den i dag 64-åriga Anders Jacobsson stod bakom kassan redan på premiärdagen, och serverade restaurangens allra första gäster.
I september lämnar han arbetslivet för en vardag som pensionär – nästan samtidigt som restaurangen lämnar sin plats vid Trädgårdstorget.
– Det är en fantastisk slump egentligen, säger Anders och skrattar gott när vi slår oss ned i en av sofforna med utsikt mot gatan.
– Jag fyller 65 år i november och bestämde mig redan för ett år sedan att jag skulle gå i pension. Då visste jag ingenting om stängningen, fortsätter han.
Restaurangen klarar sig helt enkelt inte utan dig?
– Haha, jodå. Det ska nog gå bra. Jag har ju sagt att de får ringa mig om det är något som strular under den sista tiden.
Hur känns det att restaurangen stänger i höst?
– Det är tidens gång helt enkelt. Människors vanor förändras. Jag upplever att pandemin slog till väldigt hårt.
"Jag skulle kunna skriva en hel bok om Anders. Han har varit lite som en pappa här, det är en bra beskrivning. Han har alltid varit en förebild och stöttat unga medarbetare", säger Lina Borgström som har jobbat med Anders Jacobsson i 26 år.
Under våren 1982 var Anders Jacobsson arbetssökande. Två dagar innan McDonalds premiär på Sankt Larsgatan klev han in på en anställningsintervju. Fem minuter senare var han anställd.
– Jag hade ju sett att restaurangen skulle öppna och jag var intresserad, men jag trodde aldrig att det skulle bli någon anställning. Det var lite hastigt och lustigt.
Hur var det att jobba på McDonalds på den tiden?
– Då var det ett "inne-ställe" dit många gick och nästan allt gjordes manuellt. Isbergssalladen fick vi hacka själva och shake-pulvret fick vi blanda. I dag är det en större ruljans på menyn, med nyheter och nya hamburgare med jämna mellanrum. Då var det mycket mer fast.
Ganska tidigt, redan det första året, tog Anders steget till att bli arbetsledare med ansvar för ett skift – ett ansvar han hade i ungefär 20 år. Därefter blev han "förste assistent" med störst ansvar efter restaurangchefen. På senare år, för att slippa kvällsarbete, har han valt att gå tillbaka till att vara en vanlig medarbetare – fast med extra ansvar för till exempel inventering och maskinskötsel.
Anders Jacobsson har sett tusentals medarbetare komma och gå vid restaurangen på Sankt Larsgatan. "Det är kul att se när de som går vidare lyckas på andra håll i samhället", säger han.
Hur kommer det sig att du har blivit kvar?
– Jag skulle nog säga att det är cheferna och kollegorna. Man träffar hela tiden nya människor, i olika generationer. Det är kul. Och så har man några stammisar också, säger Anders och blickar ut mot Sankt Larsgatan.
– Jag har nog haft tusen, säkert fler, medarbetare genom åren. Från början får man ta hand om och lära upp dem. Det roligaste har varit att se när de lyckas och klarar sig själva, fortsätter han.
Enligt Carina Eriksson, vd och ägare av McDonalds i Linköping, ska restaurangen på Sankt Larsgatan stänga någon gång under senhösten.
Initialt har Anders svårt att lyfta fram ett specifikt minne från sina år på McDonalds, men så småningom lossnar det. Han berättar bland annat om en gång när artisten Magnus Uggla fick motorstopp precis utanför restaurangen och passade på att käka lite. Han minns också tillfället då Prins Carl Philip kom och åt med sina konfirmationskamrater.
– Sedan minns jag alla personalfester. En gång tror jag att vi var 8 000 McDonalds-medarbetare som samlades i Scandinavium i Göteborg, säger Anders.
Vad ska du göra nu, som pensionär?
– Läsa deckare. I september ska jag också till bokmässan för 23:e gången.