Anders Sjöquist är en smula besvärad, eller åtminstone lite generad, över att vi är nyfikna på hans udda skapelse på altanen i Johannelund i Linköping.
– Det finns så mycket bättre grejer nu för tiden. Den här är ju bara ett hemmabygge, säger han urskuldande.
Men så får vi kika i hans fotoalbum. Där finns fantastiska bilder på månen, på Jupiter, på Sjustjärnorna, Saturnus och Andromedagalaxen, vår närmsta galaxgranne i Vintergatans närområde, "bara" 2,5 miljoner ljusår bort. Alla bilder är tagna via stjärnkikaren med 300 gångers förstoring.
Det här hemmabygget kan allt en hel del.
Anders växte upp i Falun och började snickra som 13-åring. Varför inte bygga en egen stjärnkikare på skolans slöjdtimmar?
– Att slipa speglarna själv var besvärligt och tidsödande så jag fick övertala pappa om att få köpa dem från en optisk industri i Uppsala. Sedan fick jag betala skolan lite också, eftersom de tyckte att det gick åt väl mycket trävirke för att vara ett slöjdarbete.
Det var nästan ett evighetsprojekt den blivande civilingenjören, piloten och flygplanskonstruktören på Saab, med aerodynamik och vapensystem som specialitet, hade åtagit sig.
– Jag hade bara slöjd två timmar i veckan och hemma fanns det på sin höjd en skruvmejsel och en hovtång. Det tog runt tre år att få kikaren så färdig att man kunde se något i den. Jag förstår inte hur jag orkade. Sedan började ”utvecklingsarbetet” och det pågår ju än.
Slutprodukten imponerade stort och 1967 gjorde såväl Falu Kuriren som Dalademokraten reportage om den innovativa "amatörastronomen".
– På den tiden visste människor knappt hur månen såg ut på nära håll och de blev nästan chockade av att se den skrovliga månytan. I dag har ju varenda människa hela universum i sin ficka i och med mobilerna.
– Bygget var exklusivt då, men är ingenting nu, påstår Anders. På den tiden kostade en stjärnkikare en hel förmögenhet om man ens kunde få tag på någon. I dag får du en med motsvarande, eller betydligt högre, kapacitet för några tusenlappar levererad hem inom någon vecka.
Jo, men då bygger man den ju heller inte själv . . .
Huvudspegeln i kikaren är 70 år, men fungerar någorlunda som den ska.
– Den är belagd med ett tunt skikt av aluminiumoxid och är lite ”gråare” i dag än då, precis som husse, ler Anders. Man får säga att den dock stått sig bättre än konstruktören.
– Jag har nu äntligen utvecklat kikaren med en sökare för större synfält och med en eldriven motor så att man ser samma sekvens av stjärnhimlen hela tiden, trots att jorden roterar ett varv/dygn. Den ska ju vrida sig hälften så fort som en klockas timvisare, 15 grader i timmen.
Efter all coronatristess börjar det ljusna på den Sjöquistska himlen. När Anders är fullvaccinerad ska han träffa inspiratören till kikarens ansiktslyftning, det 13-åriga barnbarnet Arvid som tycks ha ärvt farfars rymdintresse.
Det var Arvid, och coronan, som fick Anders att ta sig an sin gamla slöjdskapelse igen.
– Han önskade sig, och fick, ett teleskop i födelsedagspresent så det blir kul att visa honom den här. Vi får se om den entusiasmerar eller avskräcker honom.
Ska han få ärva den en dag?
– Nej, han ska slippa det här åbäket, det finns så mycket bättre grejer i dag. Mycket finare både optik och mekanik.
Har du drömt om en rymdresa?
– Nej fy, så fullständigt livsfarligt! Att sitta i en ”sillburk” i fyra år för att besöka en grusöken på Mars känns verkligen inte lockande.