Amina ångrar att hon gjort människor ledsna när hon begått brott. Men hon är också upprörd över kriminalvården, som hon anser tryckte ned och kränkte mer än vårdade henne och många av de andra intagna.
Sensommarkvällen är varm och skotten ekar mellan husfasaderna i Berga. Ljudet får människorna i centrum att instinktivt stanna upp, huka sig. Amina ser allt. Ser hur en av de två pojkarna som alldeles nyss var full av liv ligger orörlig på asfalten. Hon ser hur den andra pojken, han som hon själv känner väl, fortsätter springa med den beväpnade cyklisten efter sig.
Sedan hörs ljudet igen. En gång, två gånger. Sju gånger, i tät följd. Amina känner hur musklerna börjar jobba, hur benen plötsligt rör på sig. Hon börjar springa. Rusar fram till pojken som fallit ihop intill en busskur.
– Jag vet att jag försöker stoppa blodet, men det går inte. Sedan får jag någon slags panik.
Det har då gått två veckor sedan Amina muckade från fängelset. Två veckor då hon tänkt att allt skulle bli bra. Nu ligger pojken hon känt i hela sitt liv på asfalten intill en busskur i Berga centrum och tar sina sista andetag. Han är 17 år gammal.
***
Amina har stickade sockor på fötterna när hon nu kommer och ställer fram kaffebröd på soffbordet i sin lägenhet. Hit bjuder hon få personer. Hon lever med skyddade personuppgifter och har inte kontakt med sin familj. Amina har vuxit upp med många anhöriga runt sig som ägnar sig åt kriminalitet. Hon var själv inte delaktig, men i övre tonåren gick det ändå snett och hon började begå mindre brott. Det slutade med att Amina blev en del av den så kallade ”tjejligan” och åkte dit och dömdes till tre års fängelse för mordbrand.
– Fängelsestraffet räddade mig, kan man säga. Jag såg inget sätt att ta mig ur min situation. Jag är inte en person som begår brott eller tycker om det. Jag vill inte vara en del av det. Fängelsestraffet gjorde att jag var borta från det i tre år. Jag tänker inte gå tillbaka till det, säger Amina.
När Amina sitter i häktet i väntan på domen får hon besök av frivårdens personal. Med dem kommer även Ali Ghamari från sociala insatsgruppen vid socialförvaltningen i Linköping. Han erbjuder henne hjälp att ta sig bort från den kriminella kontext hon lever i. Ali kommer att bli Aminas enda kontakt med världen utanför fängelset under de tre år hon sitter inlåst. De pratar i telefon flera gånger i veckan. Var tredje månad tar fängelseledningen upp hennes permissionsansökan men Amina beviljas inga permissioner. Hon hoppas innerligt varje gång – men det blir alltid avslag.
I dag säger hon själv att hon dömdes för sitt brott men även för sin familjetillhörighet.
– Kriminalvårdarna visste om min bakgrund. De sa till mig att det inte var konstigt att jag satt i fängelse. Flera gånger sa de: ”Vi är säkra på att du kommer tillbaka på nya straff”.
När hon nu berättar om tiden i fängelset är Aminas ansikte allvarligt och rösten stadig. Hon är upprörd över de kränkningar som hon menar riktades mot både henne och andra kvinnor under fängelsetiden.
– Jag sa faktiskt till personalen på anstalten: ”Ni är kriminalvården, ni ska väl vårda mig. Ni ska inte förstöra mig”. Men de skrattade åt mig.
Det är juli och varmt när fängelsegrinden till sist öppnas. Där utanför väntar Ali från socialen, redo att skjutsa henne till den ordnade lägenheten. Där börjar Aminas nya liv som hon håller på att forma nu – där hon siktar mot att fixa sitt körkort, betala skadeståndet till brottsoffren, ordna ett jobb. Kanske flytta från Linköping.
Hur ska man få stopp på våldet och brotten? Det är svårt, säger Amina. Droger driver kriminalitet och stora pengar är i omlopp.
Ett par veckor senare inträffar skjutningarna mot tonåringarna i Berga centrum, den 5 augusti. Det tog hårt på Amina.
– Det var otroligt jobbigt. Jag blev så jävla ledsen… Man kommer ut från ett långt fängelsestraff och tänker att nu ska allt gå bra, och så händer det hemska, säger Amina.
Morden, våldet, konflikterna i Linköping och andra städer har sin grund i drogerna, säger hon. Många vill ha del av de stora pengar som knarkhandeln omsätter.
Själv har Amina en beslutsamhet i att ta sig till ett ordnat liv, ett eget företag och en egen stor familj.
– Så vill jag ha det om tio år. Jag ser framför mig att jag bor på landet, jag älskar djur. Och jag älskar barn. Jag vill ha en egen stor familj.
Ångrar du något av de brott som du har gjort?
– Nej… Det gjorde att jag har tagit mig hit nu, tagit mig ur. Men jag är ledsen för att jag gjort människor ledsna. Det var aldrig min mening. Men jag mådde verkligen inte bra.