Från och med i vår ska Amanda Swenninger sprida kunskapen om den ideella organisationen Ung Cancer genom att föreläsa på bland annat sjukhus, universitet och företag.
En vanlig eftermiddag i mars för fyra år sedan ringde Amandas mamma och sa att allt inte stod rätt till med pappan.
– I slutet på september sa läkarna att han hade ett par månader kvar, men så gick det en och en halv vecka, säger hon.
Själv hade hon just börjat på läkarprogrammet.
– Jag var på väg in i vuxenlivet med studentliv, att flytta hemifrån och skapa mig ett eget liv i ett korridorsrum i Ryd. Jag har fantastiska vänner, men det var svårt för dem att förstå och då hade jag behövt Ung Cancer, säger hon.
Nu strävar Amanda mot att vårdpersonal ska känna till Ung Cancer och tipsa om organisationen.
Själv blev hon väldigt ensam.
– Man brukar säga att första året är det värsta, och det kan jag hålla med om på sätt och vis. Begravningen minns jag inte över huvud taget. Jag har upptäckt så här i efterhand när kompisar pratar om händelser från den tiden, att jag inte minns, säger hon.
Under den första tiden kom hon på sig själv flera gånger att försöka ringa sin pappa.
– Jag kommer ihåg ett tillfälle i januari då jag skrivit en tenta och tog upp telefonen, skrollade igenom kontaktlistan och tryckte fram pappa - men så inser jag att jag inte kan ringa, säger Amanda.
Första julen utan pappan "var bara att genomlida", berättar hon.
– Andra julen vägrade jag att fira. Jag har alltid älskat jul och ända fram till dagen innan julafton sa jag: "Nej, jag kommer inte" så i år var första gången jag kände att det var roligt att fira jul igen, säger hon.
För Amanda är det en sorg att pappan inte kommer att få träffa hennes pojkvän eller framtida barn.
– En annan Ung Cancer-föreläsare sa att när du pratar om din pappa så kommer din kille att lära känna honom också. Det var så fint, och så kanske det är, att så länge man berättar om någon så är den väldigt levande fortfarande, säger hon.
När Amanda väl hittade Ung Cancer blev organisationen mycket viktig för henne.
– Det har gett stöd i att veta att man inte är ensam, men också att man kan ta stöd i organisationen på precis det sätt man själv vill – antingen genom att följa på sociala medier, på forum eller genom de träffar som anordnas.
Amanda har god kontakt med sin mamma, och de har stöttat varandra i att komma tillbaka till det vanliga livet.
– Det finns positiva aspekter som är viktiga att ta vara på. Innan var jag väldigt restriktiv med att säga "Jag älskar dig" för det har känts lite jobbigt, men under de sista månaderna med pappa blev det viktigt att förmedla det och det är viktigt mellan mig och min mamma nu också, säger hon.
Att drabbas av en kris tidigt i livet gör att man växer upp fort, menar hon.
– Jag tror att jag var väldigt naiv som tonåring. Jag hade en väldigt trygg uppväxt med en mamma och pappa och frid och fröjd. Men en sådan här sak tvingar en att reflektera och förstå hur skört livet är. Det ger verkligen perspektiv. Idag är jag bättre på att uppskatta människorna runt omkring mig, säger hon.
Nu har Amanda tagit studieuppehåll för att backpacka i Central- och Sydamerika med en kompis.
– Det finns ingen mening med att skjuta upp saker i livet, för vi vet inte vad som händer imorgon. Det är viktigt att ta vara på sig själv, sina vänner och familj - och skapa minnen.