Natten mot torsdagen förra veckan hände det – igen. En explosion inträffade i Linköping, den här gången i ett flerbostadshus i Johannelund.
Amanda Wiberg bor ihop med sin sambo Jonathan och deras barn Pim och Lipton i en lägenhet i trappuppgången där det smällde. Men för dem började egentligen allting flera månader tidigare, en dag i oktober.
– Jag kommer hem vid lunch och möts på gården av ett arbete där. Jag vet inte om jag såg att det var kameror först, säger Amanda.
Under den här tiden är gängkonflikten väldigt synlig i Sverige, med flera omskrivna mord och sprängningar. Fokus för Amanda blir att förstå varför det som hon till slut inser är polisens övervakningskameror håller på att sättas upp utanför deras port. Efter lite efterforskning står det klart för henne att den då 16-årige pojke som misstänkts för ett trippelmord i Stockholmsområdet varit hennes granne. Hon minns att hon stött på honom i trapphuset, och har varit bekant med andra personer i hans familj.
– En jättegullig familj. Vi träffade dem varje morgon när de gick till skolan, vi tog barnen till skolan samtidigt. Så vi mötte ju alltid dem i trapphuset på morgonen och man hälsade och sådär.
Familjen verkar dock ha flyttat ut ungefär samtidigt som kamerorna sattes upp, säger Amanda.
– Man var ju lättad över att de hade fått skydd, för mycket tankar gick ju till dem och vad de var med om.
Men oron för att man som boende trots det kan drabbas av hämndaktioner finns ändå där. Hon ringer både fastighetsägaren Stångåstaden och polisen, men upplever att hon får knapphändiga svar. I grunden handlar det framförallt om en fråga: kan de vara säkra i lägenheten eller borde de flytta?
– Vi vet varken ut eller in, och vi kan inte ta det här beslutet själva. Om jag frågat: "ska vi flytta, bör vi vara oroliga för att nåt ska hända?", och nån sagt "ja" till mig då, "flytta därifrån", då hade man troligtvis gjort det. Och jag var hela tiden bara ute efter det svaret.
Men inget svar gavs, och familjen bodde kvar. Fram tills förra veckan.
Larmet om explosionen kom klockan 00.54 natten mot torsdagen. Amanda vet det mycket väl, för hon satt bredvid Jonathan som pratade med polisen – precis när det smällde.
– Jag har förstått att det var en jättekraftig smäll och ett högt ljud och att folk kände det i kroppen. Men jag kan absolut inte höra ljudet, jag har inget minne av en hög smäll, jag har inget minne av nån känsla i kroppen. Mitt minne är när Jonathan säger till polisen att "nu sprängdes det, nu sprängdes en bomb här".
Anledningen till att de ringde polisen var att det hörts ett högljutt bankande från trapphuset några minuter tidigare. Amanda kände instinktivt att de skulle hålla sig kvar i lägenheten, och hela familjen gick in i dottern Pims rum eftersom det är längst bort från ytterdörren. Efter smällen är Amanda i chock.
– Jag ringer min pappa och säger: "nu har bomben smällt". Som om det var det vi hade gått och väntat på.
Efter ett tag börjar det komma in rök i lägenheten, och brandlarmen tjuter från våningarna nedanför. För säkerhets skull håller sig familjen kvar i dotterns rum tills räddningstjänsten kommer.
– Räddningstjänsten var verkligen toppen mot barnen. De pratade mycket med barnen, och barnen fick gosedjur när de kom ner.
Efter att ha evakuerats åkte familjen med barnen till Jonathans föräldrar, innan Amanda och Jonathan förhördes av polisen. Nu när hon ser tillbaka på allt som hänt upplever Amanda det som att man som boende blivit "offrad av samhället".
– Det är bara en jättekonstig känsla av att samhället vaggar in civila i en extremt falsk trygghet och på nåt sätt vet att det kommer att gå åt helvete, men inte gör nånting. Och nu med facit i hand så har det ju gått åt helvete. Och krisstödet har varit i princip obefintligt.
För Amanda och hennes familj har det visserligen ordnat sig med mycket praktiska detaljer. De bor för tillfället hos Jonathans mamma och pappa och har lyckats få ut lite försäkringspengar för att täcka kostnader för kläder och annat. Men allting har de behövt söka upp själva.
– Jag tycker ändå att det borde finnas en bättre hantering från kommunen och samhället kring hur man bemöter folk som varit med om sånna här saker, säger hon och tillägger:
– Sen förstår jag att det är en jättesvår situation för alla, och det som har hänt är ju en sak som man tänker att man aldrig ska vara med om. Jag förstår att det inte finns en glasklar och jättetydligt mall för hur man ska sköta det här. Men på nåt sätt är det som att man glömmer bort de faktiska människorna.
Hon och sambon har själva lyckats boka in ett möte för att få råd kring hur man ska hantera livet efter en sån här händelse.
– Vår vardag ska liksom fortsätta efter det här, fastän man vissa dagar bara känner att man vill lägga sig ner och ge upp.
– Man läser att alla är oskadda. Det provocerar mig lite också. Ja, såklart, alla är fysiskt oskadda, vi är hela, men man känner sig ju inte oskadd. Man kommer ju aldrig vara den man var innan. Det kommer såklart bli bättre troligtvis, men det här är nånting vi kommer att bära med oss för alltid.
Amanda har sedan tidigare haft det psykiskt jobbigt och varit sjukskriven en längre tid.
– Det är klart att det påverkar nu med. Men det som är positivt är att på två år har man kommit ganska långt i att lära sig olika strategier och få det att funka ändå. Men det är såklart tufft, man är liksom redan lite skör och lite utsatt och sen så ska det här hända. Och det är inte värre för mig än nån annan, men det är klart att det inte är en optimal situation att lida av psykisk ohälsa.
Barnen har också påverkats av det som hänt, men har samtidigt visat en sorts motståndskraft.
– De har varit ledsna och oroliga på kvällen, men barn är ju ändå helt fantastiska och fungerar på nåt sätt ändå. Men det är klart att de är lite mer oroliga än innan. De sover lite sämre, de drömmer och de är ju kanske i större behov av närhet.
De boende i den drabbade trappuppgången har nu varit borta från sina hem i snart en vecka. Det är ännu oklart när det kommer vara möjligt att flytta tillbaka. Om man nu överhuvudtaget vill det.
– Vi har ju svårt att se att vi ska kunna flytta tillbaka, även när det renoverats och byggts upp, säger Amanda.
– Det kommer att vara samma adress och samma ingång, men det kommer inte att vara vårt hem.