Både Sam och Alice tycker att Sveriges hållning är feg. Ukraina behöver stöttas militärt, inte med sanktioner mot Ryssland.
– Antingen är man med Ukraina, eller så är man med Ryssland.
Klockan har slagit 05.30 när samtalet kommer.
“Det har börjat.”
“Vad har börjat?”
“Kriget. Mot Ryssland.”
Ord mellan en son och en pappa över en knastrig telefonlina. Familjen har känt hotet från grannlandet i norr i generationer, men chocken är ändå ett faktum för Sam Sviatoslav när fadern uttalar orden, tidigt på torsdagsmorgonen den 24 februari 2022.
***
Sam Sviatoslav och Melkovych Alice Galyna har inte träffats förut. Två främlingar med ett hemland under invasion som gemensam nämnare. Nu sitter de bredvid varandra i ett kalt konferensrum på Correns redaktion i Linköping och nickar instämmande när de hör varandra prata om de senaste dygnen i hemlandet Ukraina.
På en dator har vi öppnat Google Maps och Sam pekar på olika platser i Ukraina där hans pappa och syskon befinner sig just nu. En syster är kvar i Kiev, de andra har tagit sig till andra områden i takt med att situationen i landet eskalerat alltmer. Ett och ett halvt dygn har passerat sedan det första samtalet med pappan på torsdagsmorgonen. Det har blivit många utlandssamtal sedan dess.
– Jag har funderat mycket på om jag borde åka hem och hjälpa till. Mina grabbar är där och gör allt för att stoppa Rysslands invasion, men jag är här? Jag borde vara en man och åka dit, eller?
I samtal med vänner har han dock blivit avrådd från att återvända till hemlandet just nu. De menar att de är tillräckligt många redan för att kämpa mot Ryssland – åtminstone just nu.
– Jag har fått samma uppfattning, säger Alice och berättar att sedan kriget bröt ut har köerna för att anmäla sig frivilligt till militär och försvar ringlat långa runt om i landet.
– Jag har också känt en instinkt att åka dit, men jag har min man och mina barn här. De har förbjudit mig att åka. Men jag har många vänner i Europa som åkt hem för att hjälpa till.
***
En signal. Två, tre. Sedan ett klick och en kvinna svarar på ukrainska. Hennes röst är tunn men full av allvar. Alice och hennes mamma har inte pratat med varandra på några timmar och nu strömmar orden snabbt från telefonens högtalare och ut i konferensrummet. Redan innan Alice hunnit översätta förstår vi att det är ett samtal fullt av rädsla och sorg.
– De har varit tvungna att ta skydd nere i källaren flera gånger i dag för att flyglarmen gått upprepade gånger, säger Alice när samtalet tar en paus. Under intervjun har hon skrattat mycket, varit glad trots det tunga ämnet. Men i samtalet med sin mamma förändras rösten. Ögonbrynen sjunker.
– De hade inte berättat det här för mig innan, att de fått söka skydd. De ville inte oroa mig men nu var hon så ledsen.
"De har varit tvungna att ta skydd nere i källaren flera gånger i dag för att flyglarmen gått upprepade gånger", säger Alice när hon översätter det pågående telefonsamtalet med sin mamma.
I Sams kropp bor mycket ilska. Ilska mot grannen Ryssland. Ilskan har gått i arv i generationer. På 30-talet plundrade ryssarna Sams farfars gård. Husen förstördes, kossorna skadades. Flera släktingar, bland annat farfaderns bror, skickades på arbetsläger i Sibirien. Sam pratar fort. Gestikulerar och vill förklara. Ibland, när vissa smärtsamma släktminnen dyker upp, räcker inte svenskan till.
– Hemma hos pappa finns brev sparade från släktingarna i Sibirien. Ibland känner jag hat. Inte mot det ryska folket, men regimen. Med historien som varit, och det som händer nu, är det svårt att låta bli.
Alice har också familjemedlemmar som behandlats illa av grannen i nordöst. Hon tar fram ett svartvitt, tummat foto.
– Det här är min pappa, säger hon och ler.
Hennes pappa arbetade inom militären när han var yngre och blev efter Tjernobylkatastrofen, då Ukraina tillhörde Sovjet, beordrad att städa upp i de livsfarliga radioaktiva vågorna.
– Han bar säckar med bly och dumpade över de öppna reaktorerna. Många av hans kollegor dog senare av cancer. Även min pappa är sjuk i prostatacancer.
Hon är av naturen positiv. Orden väller fram. Skrattet har blivit ett sätt att hantera det kaotiska.
– Men det är jobbigt att tänka på vad min pappa stått ut med. Människoliv är inget värt för ledningen i Ryssland. Människor är bara kött.
Melkovych Alice Galynas pappa arbetade inom militären när han var yngre och blev efter Tjernobylkatastrofen, då Ukraina tillhörde Sovjet, beordrad att städa upp i de livsfarliga radioaktiva vågorna.
Men i Alices kropp är det inte ilskan som dominerar. I henne kryper rastlösheten.
– Jag vill göra något! Hjälpa mitt land.
Båda tycker att Sveriges hållning är feg. Ukraina behöver stöttas militärt, inte med sanktioner mot Ryssland, menar de.
– Antingen är man med Ukraina, eller så är man med Ryssland, säger de.
Det bor ingen panik i ansiktena hos Sam och Alice. Trots att de ser hur omvärlden, som de själva uttrycker det, sviker deras hemland i detta kritiska skede är de övertygade om att Ukraina inte kommer överlämna sig och erkänna sig som en del av det ryska styret.
– Även om de har övertaget i vissa områden kommer jag aldrig säga att dessa områden är ryska, säger Sam med en närmast aggressiv ton i rösten.
– Vi ukrainare är patriotiska. Vi håller ihop, säger Alice.
Hon berättar att hon fått veta via ukrainska medier att privatpersoner i hemlandet det senaste dygnet skänkt stora summor pengar till Ukrainas försvarsmakt.
– Alla har skänkt. Rika eller fattiga. Det spelar ingen roll.
Melkovych Alice Galyna pratar med sin föräldrar flera gånger om dagen nu. En av de första sakerna hon gjorde var att beordra sin pappa att gå till apoteket och köpa jod, bandage och värktabletter.
Ingen av deras anhöriga vill i nuläget lämna Ukraina. När Alice först fick reda på bombningarna bad hon gråtandes sina föräldrar att komma till Sverige.
– Men pappa svarade lugnt att han aldrig kommer att lämna Ukraina.
Sams pappa har gjort sig redo för att rycka in om det behövs.
– Han är inte rädd, utan beredd att försvara sitt land, säger Sam.
Men den finns såklart där, rädslan. Både Sam och Alice följer både svenska, ukrainska och internationella medier för att få så mycket information om läget som det bara går. Deras telefoner går varma med meddelanden och samtal till familj och vänner. Telefonnätet är överbelastat, så de ringer ofta via olika appar.
– Det är klart man är rädd att vakna upp och se den ryska flaggor hissade i Ukraina. Det skulle vara fruktansvärt, säger Alice.
Hon hinner knappt säga meningen innan Sam replikerar:
– Det kommer aldrig att hända.
Som på en given signal vänder sig de två främlingarna mot varandra och utdelar en high five.
Innan fredag hade Sam Sviatoslav och Melkovych Alice Galyna inte träffats, men håller med varandra om mycket när det gäller kriget i Ukraina.
***
Den svaga kvällssolen reflekteras i fönstren på byggnaderna vid Farbror Melins torg. Sam och Alice låter sig fotas innan de tar farväl av varandra. De två främlingarna kramar om varandra. Två landsmän som lovar att de ska ses igen när allt är över.
– Då ska vi skåla i champagne och vifta med den ukrainska flaggan, ropar Alice.