Vi träffar Alfred på ett av hans sällsynta besök i Linköping.
– Min syster har haft 30-årsfest, det är därför jag är hemma. Så behövde jag lite semester, förutom några dagar ledigt runt jul så har jag inte haft semester sedan maj förra året.
– I går åkte jag runt på en nostalgitur med pappa, mest där ute runt Västerlösa.
Var det sig likt?– Ja, många minnen dök upp. Jag hade verkligen på många sätt en fantastisk, idyllisk uppväxt där. Nu slås jag mest av tystnaden. Det är det jag tänker mest på här hemma, hur tyst det är.
I dag bor Alfred i Brooklyn och jobbar på Manhattan.
För många låter det som en dröm.
För Alfred är det både dröm och verklighet.
– Ja, det är såklart en ren jäkla dröm. Helt otroligt. Jag kan inte förstå det, att jobbet ens finns och än mindre att jag har det. Det är helt fantastiskt att ha sitt drömjobb.
Jobbet är marknadschef på Alphabetbolaget Jigsaw.
– Vi jobbar som en teknologiinkubator till Alphabet, som är Googles modersföretag. Vårt mål med alla projekt är att hitta innovation som är bra för internet, som ger fler människor tillgång till internet.
I början var Google ett verktyg som sorterade information. Vad är företaget i dag?– Företaget drivs från dag ett av en vision att demokratisera kunskap. Alla ska ha samma chans och förutsättning för att lära sig, skapa och förstå över hela världen. Att ta detta ur händerna på de som har råd och göra det precis lika lätt för alla att förstå hur man investerar pengar, lagar mat, lär sig litteraturvetenskap, eller vad du vill.
– Men det är inga välgörenhetsprojekt vi gör och det är en av delarna som jag gillar med jobbet, att det finns en väldigt tydlig motivation och att man är transparent med den. Att ju mer vi demokratiserar kunskapen, ju fler människor som har till tillgång till internet, desto fler google-användare får vi.
Kan du peka på något speciellt som tagit dig dit du är i dag, som hög chef på Google?– Det är nog både tur och tillfälligheter. Jag har verkligen inte haft en spikrak resa. Steve Jobs sa en gång att man bara kan lägga livets pussel efteråt, att det är när man tittar tillbaka som man kan hitta en röd tråd. Om jag ser tillbaka på mitt liv hittills så inser jag hur stark påverkan ord har. Jag har alltid snackat mycket ”skit” och det går som en röd tråd hur jag tagit mig fram. Jag är marknadschef i dag, så nu får jag betalt för att snacka skit.
– Det jag inte förstod förrän jag var runt 20 år var att man ska göra sin passion till sitt jobb. Jag tror många i Sverige pluggar till exempel ekonomi och juridik bara för att det är det man ska göra, de har aldrig frågat sig om det verkligen är deras passion. Tycker du mycket om tv-spel, fråga dig då varför du gör det, vad är det med tv-spel som gör att du älskar det så mycket? Är det historien, att du älskar berättandet? Eller är det systemtänket? Då kanske du har en programmerarhjärna.
– Så fråga dig varför du gör saker, identifiera tidigt vad du brinner för, och gör något av det. Hade någon sagt till mig när jag var 15 år ”du är en jäkel på att snacka skit, du kan skriva en uppsats utan att ha läst boken, det borde du göra till ditt jobb” så hade det varit bra hjälp. Nu var det precis vad jag ändå gjorde, men det var mer än tillfällighet. Där hade jag tur i livet.
Hur var du som barn?– Jag började skolan ett år tidigare, så jag var mindre än alla andra men säkert också lite kaxigare. Jag var nog ganska provokativ. En liten kort jävel med stor mun. Jag var definitivt kaxig.
Kände du dig annorlunda?– Jag vet inte, som barn förstår man inte riktigt varför man är annorlunda. Så man försöker provocera fram en reaktion hos människor för att genom den reaktionen kunna förstå. Min mamma var formgivare på glasbruk, väldigt konstnärlig, så mitt hem var nog mer konstnärligt än ett vanligt hem.
Göddes kreativiteten i det konstnärliga hemmet?– Ja precis, det gjorde den verkligen.
Om du tittar på 16-årige Alfred, känns det givet att du är där du är nu?– Absolut inte! Det är ett under att jag hamnat nånstans. Jag var ganska vilsen. Efter studenten satt jag och tittade på var i Sverige jag skulle kunna plugga vidare. I Lund hittade jag en del kurser jag kom in på och av en slump blev det retorik och sedan också kommunikationsvetenskap och talskrivning och lite annat.
Du hade alltså inte betyg för att kunna välja fritt?– Nej, nej. Jag hade lätt för skolan och hade nog väldigt bra betyg med tanke på hur lite jag gick i skolan. Jag älskade skolan och mina lärare, men det var mycket annat som pågick. Det fanns 50-, 100- och 150-poängskurser på gymnasiet och jag tror jag hade mvg i alla småkurser och g i de stora kurserna, på grund av för lite närvaro. Så medelbetyget blev någonstans däremellan.
Varför var du så mycket frånvarande?– Det var lite för lätt. Jag var otroligt rastlös, att sitta på samhällsvetenskap och gå igenom ett kapitel i taget.
Det gick för sakta?– Ja, och sen hade jag tidigt en grundförståelse för hur man skulle skriva en uppsats för att få bra betyg. Jag tror snarare att jag tidigt var duktig på att skriva uppsatser än att jag var smart.
Du visste tidigt vad folk önskade av dig och hur du skulle ge dem det?– Ja, klarade man sig utan att plugga, så varför plugga när man är 15 år?
Under gymnasieåren var Alfred aktiv på Linköpings vänsterscen och delaktig i flera aktioner.
– En av de stora anledningarna att jag var så engagerad var den tydliga närvaron av nynazism som fanns i stan då. Jag avskydde den, tyckte den var helt fruktansvärd och kände att något var tvunget att göras mot den. Det var runt 2000–2001, tiden runt husockupationen på Kanberget, och det jag också brann mot var globaliseringen, avregleringen av företag och utsuddandet av gränser för företag och länder.
– Globalismen designades för fri rörelse och fri arbetskraft så att världsekonomin skulle växa. Det var en nyliberal idé som inte var speciellt bra för arbetare. Det ser vi i dag att det finns många arbetare som inser att globaliseringen inte var bra för dem. Amerikanska företag har det bra i dag, men jag tror inte att de som röstade på Trump tycker att de har det så bra.
– Det var det vi demonstrerade mot då, som vi ser effekterna av i dag, att globaliseringen inte var på allas lika villkor.
Efter studierna i Lund kom Alfred till en avgörande brytpunkt.
– Det var runt 2006, jag satt i Malmö och funderade vad jag skulle göra på riktigt. Jag hade förstått att reklam var väldigt ombytligt och valde mellan reklamutbildning i Stockholm eller London och eftersom jag aldrig velat bo i Stockholm så föll valet på London. Jag trodde aldrig jag skulle komma in, men när jag väl var där och hade gjort det livsvalet, när jag satt i ett dragigt hus i London utan pengar, då kände jag ”nu har jag satsat rejält på det här, nu måste jag göra något av det”. Då satte något igång i mig.
– Det är ett annat system där än i Sverige, missar du en tenta så är du körd, då är utbildningen slut. Jag tyckte om att jobba väldigt hårt, på riktigt. Det blev allvar.
Var det första gången i ditt liv som du behövde ta i?– Ja, exakt. Och jag märkte att jag tyckte om det, hårt arbete utan skyddsnät. Jag fick blodad tand av det och sedan dess har jag egentligen aldrig stannat utan hela tiden tänkt vad som är nästa steg.
Du sa att Google jobbar för att demokratisera kunskap, att alla ska ha förutsättningar. Det låter som dina ideal från Linköpings vänsterscen passar bra in där.– Ja. När jag jobbade med reklam kände jag att jag inte riktigt drog mitt strå till stacken, men det känner jag med mitt jobb i dag. Om man tittar på läget och konstaterar, okej det här hände med globaliseringen vad kan jag pragmatiskt göra för att använda min kompetens rätt? Det tycker jag att jag gör. Jag jobbar för människor som inte är lyckligt lottade men som gör viktiga saker.
– Många av de vännerna och den andan som fanns i Linköping på den tiden är människor som vi i dag jobbar för. Politiska aktivister som behöver skydd online. Det är människor som jag jobbar aktivt med och träffar för att försöka förstå hur vi kan hjälpa dem i deras arbete. Så på så sätt är cirkeln sluten.
Utsetts ni för för hot och attacker i ert arbete?– Det förekommer, men många av de aktivister jag jobbar med just nu är HBTQ-aktivister. Den aktivismen kan de flesta stå för. Att vara emot att förtryckande diktatorer inte tycker om att människor ska ha en frihet i sin sexualitet är ganska okontroversiellt.
– Vår artificiella intelligens är ju skapad för att minska inflytandet av troll på internet. Så det är stora kampanjer mot oss online, även mot min individ, där jag stundtals varit skraj. När vi började arbetet med vår AI så träffade vi ett gäng feminister som blivit utsatt för troll, då när vi tweetade en bild på det mötet, ”i dag träffade vi de här människorna”, inget om det var bra eller dåligt, men då fick jag direkt 2 000 tweets emot mig med bilder på mig och en kampanj som skulle få mig avskedad. En ordentlig kampanj mot mig online enbart skapad för att jag skulle förlora mitt jobb.
– Trollen är väldigt välorganiserade och det finns fruktansvärda historier om vad de gjort. Meningsutbyte ska alltid finns men det är obalans i dag. Om jag i dag brinner för något så är det lättare att skapa en kampanj mot något än det är att skapa en kampanj för något. Vi jobbar för att det ska vara lika lätt, att internet ska vara en jämn spelplan.
Intervjun börjar närma sig sitt slut och Alfred utbrister:
– Herregud vad jag babblar! Det här är första gången på ett halvår som jag inte kollar på telefonen på en timme. Jag måste vänja mig av med det. Det är inte bra. Det är farligt. Jag börjar mejla på telefonen vid sju på morgonen och slutar runt midnatt. 17 timmars mejlande.
Hur kopplar du av?– Jag fick ett Nintendo switch av min flickvän. Det funkar utmärkt. Spelandet stimulerar och distraherar framsidan av hjärnan så den bakre delen kan jobba ostört utan intryck. Det är ren medicin för allt möjligt, inte minst är det en hjälp i jobbet för att komma på kreativa idéer.
– Jag hade en chef för några år sen som sa ”om jag ger dig ett problem, försök inte lösa det då, tänk på vad är det för utmaning, sen tillbringar du en hel dag med att hitta stimulans, gå till biblioteket, kolla på film, tänk inte på problemet, se bara till att få input”. Sen när du vaknar dagen efter har du löst problemet. Hjärnan behöver intryck och distraktion där fram, sen fixar den resten där bak. Netflix är fantastiskt för mig på det sättet. Sätter jag mig och drar tio svenska deckaravsnitt på raken så kan jag komma på världens bästa idé efter det.
Vi tar farväl på Stora torget, jag går Storgatan nedåt mot Corren, Alfred uppåt mot Folke Filbyter.
Vi vinkar snabbt till varandra, plockar sedan upp våra mobiler ur fickorna och fortsätter våra liv.