Diskriminering mot hbtq-personer finns överallt även om utvecklingen går framåt. Men hur var det att växa up som hbtq-person i en tid när sexualitet och könsidentitet kriminaliserats och sjukdomförklarats? Det har Anna Siverskog undersökt i en ny avhandling.
En person blev av med jobbet när hen kom ut. En annan fick ett anonymt brev om att hen borde omvändas till heterosexualitet. Vissa upplevde våld och andra blev socialt isolerade. Detta är några av berättelserna från de 20 personer födda mellan 1922 och 1950 som intervjuas i avhandlingen "Queera livslopp – Att leva och åldras som lhbtq-person i en heteronormativ värld" från Linköpings Universitet.
– De har ofta tuffa och våldsamma erfarenheter, har förlorat mycket. Men det handlar också om kampen för rättigheter, säger Anna Siverskog.
"Queera livslopp" handlar bland annat om ålderdomen för lhbtq-personer. L i detta fall står för lesbisk, ett ord kvinnorna kunde identifiera sig med mer än homosexuell som förr förknippats med männens kamp.
Avhandlingen berör personernas våldsamma förflutna och kamp för rättvisa. De lever i en tid där de får vara sig själva, men känner också en oro för diskriminering inom äldrevården. Och denna oro är befogad. I en kartläggning av Socialstyrelsen från 2013 framkommer det att endast nio procent av landets kommuner har utbildat personalen i vård och omsorg av hbt-personer. Kartläggningen visar att äldre homosexuella, bisexuella och transpersoner inte får den uppmärksamhet som behövs. Få kommuner arbetar systematiskt med att främja likabehandling för hbt-personer. Anna Siverskog tror att det finns en risk för diskriminering inom äldrevården.
– Äldrevården är heteronormativ och dessa personer osynliggörs. Det kan handla om att fråga ”har du haft en fru?” istället för ”har du haft en partner?”. Det kan leda till tystnad hos en person som levt större delen av livet i diskriminering.
Men trots detta har Anna en positiv syn på framtiden, hen tror att mycket kommer att förändras inom 10–15 år. Det gäller att se normer i vardagen och undvika att reproducera dem. De intervjuade utmanar normer om sexualitet och könsidentitet, men även idéer om hur det är att vara gammal.
– De dejtar och hänger på internet. Använder sexleksaker och drömmer om att uppleva sin första Pridefestival. Men det är viktigt att tänka på att de inte är en homogen grupp, de har olika erfarenheter.
Erfarenheterna av diskriminering sitter kvar hos många. Först 1972 fick transsexuella rätt till transvård och könskorrigering. Förr fanns ett krav på sterilisering, som inte upphävdes förrän 2013. Flera i undersökningen valde att komma ut senare i livet, bara för att upptäcka att det var för sent.
– Vissa väntade med att komma ut som transpersoner till pensionen. Men när det väl var dags visade det sig att hjärtat inte skulle klara av en könskorrigeringsoperation.
Avhandlingen visar vilka betydelser sexualitet och könsidentitet har. Att leva utanför normen kan påverka livets alla stadier. Anna Siverskog hoppas att förändringar ska ske, främst inom äldrevården.
– Den här gruppen har hamnat mellan stolarna. Äldrevården utgår från att de äldre är hetero, om sexualiteten alls erkänns. Det spelar jättestor roll, kan få stora konsekvenser i en människas liv.