En av kvinnorna berättar:
"Vi skulle gå in på banken i ett ärende. Då passerade vi en pulpet där det stod en dam och sålde något.
Det var en vecka kvar till påsk och mycket folk i rörelse. Min väninna var plötsligt inte med, jag fick syn på att hon stod vid den där pulpeten.
Damen pratade om sitt företag som säljer tjänster för att man enkelt ska kunna spärra sina kort och nycklar med ett enda telefonnummer. Hon pratade om en massa kort som vi inte har. Människan var i gång. Vilken svada hon hade. Nu var vi i garnet!
Hon hade övertalningsförmågan. Och vi, två gamla damer, var lättillgängliga. Hon märkte förstås att vi var osäkra.
Hon la ett rosa papper och en penna framför oss och sa att vi skulle skriva på. Vi fick ringa henne om vi skulle ångra oss. Hon plitade ner några siffror på ett kuvert. Vi skrev på, båda två. Det kändes ju tryggt att vi kunde ringa henne.
Det här var på fredag. Lördagen och söndagen gick och jag började fundera. Min son sa: Men mamma, vad har du gjort, Du har ju bara två kort.
På dymmelonsdagen ringde jag. Jag hade ångrat mig. Men jag kom inte fram, det var bara en röst som sa: Var god kontrollera numret. Jag väntade en dag och försökte igen. Jag satte mig ner och kontrollerade alla riktnummer i telefonkatalogen. Det fanns inte.
Det är ett mobilnummer, sa polisen som jag sedan vände mig till. Han tittade på mitt startpaket jag fått med två A4-papper, det rosa papperet och brickor. Vad gör man? frågade jag. Skicka tillbaka, sa han.
Vid niotiden nästa dag, en fredag igen, la vi alltihop i en brevlåda. Vi skrev att vi hade ångrat oss. Men på måndagen kom fakturorna, en till oss var på vardera på 380 kronor (red:s anm: enligt företagets hemsida hade de kunnat betala en lägre avgift; 165 kronor för ett år). Vi såg att det fanns ett nummer till kontoret i Stockholm och ringde. De var omöjliga där, och oförskämda. Vi hade skickat in paketet för sent, sa de. Men det hade ju varit påsk och vi hade ju först försökt ringa till damen som fått oss att skriva på papperet.
De sa att vi kunde ha mejlat. Men vi har ju inga datorer."
Björn Sundström på SpärrService Sverige AB:
"Det är fel av säljaren att lämna ut sitt mobilnummer. Fel och fel, men det är inte så bra. Hon har blivit sjukskriven och jag har inte kunnat ta reda på varför hon inte svarat.
Men om kvinnorna tittat i pappren de fick så stod numret där med stora bokstäver till vårt kontor. De kunde ha ringt vår kundtjänst. Nu hade de sju dagars ångerrätt, det är gott om tid för öppet köp.
Ålder? Det finns väl inga riktiga gränser för hur gammal man får vara för att skriva på ett avtal? Orkar man gå till affären så... Vår tjänst är bra för äldre människor. Det vet man ju att det finns gäng som bokstavligen sparkar ner gamla tanter och tar deras plånböcker."
Carina Brehmer, konsu- mentrådgivare, Linköpings kommun:
"Företag som står så här inne på köpcentrum omfattas inte av distansavtalslagen, som vid till exempel försäljning i hemmet eller över telefon. Då har man 14 dagars ångerrätt. I det här fallet står det företagaren fritt att avtala om öppet köp och bytesrätt.
I det här fallet hade ju damerna fått ett telefonnummer av en av företagets säljare. De försökte ringa, ingen svarade och då hade de sedan ingen möjlighet att hinna skicka tillbaka startpaketet inom sju dagar. Om man har sådana försäljningsmetoder bör man svara i telefonen.
Kvinnorna fick väl lite panik och tänkte inte på att det fanns ett telefonnummer till kontoret i Stockholm i de papper som de fått.
Men det finns ju något som heter etik och moral.
Min kollega i Norrköping har också haft diskussioner kring det här företaget, Men det är inte förbjudet att tillhandahålla den här sortens tjänste. Men sedan kan det vara bra att veta att flera banker också har den utan kostnad."