Som akut hemlös räknas man om man bor på akutboende, härbärge, jourboende, skyddat boende eller tvingas sova utomhus eller på andra offentliga utrymmen. De som sover ute har dock minskat i landet, något som Annika Remaeus, utredare på Socialstyrelsen, tror beror på att kommunerna tar mer ansvar.
- Man vill inte som kommun ha en befolkning utan tak över huvudet, säger hon.
De flesta av de akut hemlösa var män, många med missbruksproblem. En stor andel var föräldrar till barn under 18 år. I Linköping fanns 76 akut hemlösa.
På kriminalvårdsanstalter och stödboenden fanns också många män, missbrukare samt personer som lider av psykisk ohälsa. Detta är den minsta gruppen av hemlösa i Linköping, med totalt 31 personer.
Enligt Annika Remaeus gör svårigheten att få tag på en lägenhet i dag att de som har någon form av missbruk flyttas än längre bak i kön.
- Man prioriterar barnfamiljer som sällan har särskilt stor social problematik. Det blir en utknuffningseffekt för den målgrupp som Socialtjänsten egentligen ska arbeta mest för.
Personer med kortsiktiga boenden, det vill säga att man ofrivilligt bor hos släkt eller vänner, är ofta yngre. Dessa har nästintill fördubblats i Linköping sedan år 2005.
Det finns även så kallade långsiktiga boenden, vilket innebär att kommunen ordnar bostad åt personer som inte får tillgång till bostadsmarknaden.
- Bostadsmarknaden är hård. Har man inte ett arbete har man svårt att komma in där, säger Annika Remaeus.
Inte mindre än 214 Linköpingsbor levde på det här viset förra året och det är den snabbast ökande gruppen hemlösa i landet i stort.