Helt bekväm är han inte, till att börja med. Prata om polisiära ting är han van vid, men inte om sig själv.
– Jag är en sån som verkligen avskyr att mingla, när man ska defilera omkring och småprata med okända, säger mannen som snart ska komma att prata oavbrutet i två timmar.
Kanske hjälper det till att vi båda är uppvuxna i Eskilstuna, gick på samma gymnasieskola och fortfarande bräker lite lätt på de hemlandstoner som karaktäriserar det svenska gnällbältet.
Få har inte hört talas om Thomas Agnevik. Han har deltagit i flera dramatiska polisinsatser i Östergötland, haft yttre tjänst i 20 år, varit närpolis i city i många år, innehaft ordförandeposten för Polisförbundet i tio år och är sedan 2014 presstalesperson för polisen i Östergötland, Södermanland och Jönköping.
Till lokala och regionala medier uttalar han sig om stort och smått. Vid stora händelser är det han som informerar riksmedia och inte sällan deltar han i direktsändningar från en egen liten studio i polishuset.
– Journalisterna var arga på polisen när kommunikationssystemet Rakel infördes och polisradioapparaterna på redaktionerna tystnade. Vi fick mycket skit för att ingen hade tid att svara på deras frågor vid olika händelser. Journalisten Fredrik Kliman och jag fick i princip fria händer att bygga upp en presstjänst med huvudsyfte att informera media.
”En väldigt generös, empatisk och erfaren människa som alltid tar sig tid för andra. Vi hade dessutom väldigt kul ihop under mina år på polisen då vi byggde upp presstjänsten.” (Fredrik Kliman, numera enhetschef på Nyheter och media, Linköpings kommun).
Varför polisyrket?
– Pappa var polis, min syster civilanställd inom polisen, farfar fjärdingsman och mina två farbröder poliser. Det fanns liksom inget annat. Pappa var engagerad inom polisidrotten, särskilt pistolskytte, som jag tyckte var spännande.
Där började det intresse för pistolskytte som framöver skulle rendera många guldmedaljer på hög nivå och komma till praktisk användning i skarpa lägen. Som i Vidingsjö.
Du sköt en gärningsman tre gånger!
– Vi var skickade till vad vi trodde var ett lägenhetsbråk, men där fanns bara en ensam, mycket aggressiv man som med en förskärare jagade ut min kollega och därefter hotade mig med kniven i högsta hugg. Jag kände mig starkt hotad och sköt ett skott i låret.
– Jag skrek "släpp kniven" upprepade gånger. Han fortsatte gå mot mig och därför sköt jag ytterligare ett skott i ljumsken och slutligen ett i magen. Först då släppte han kniven. Hade han inte gjort det hade jag siktat mot huvudet.
Mot huvudet?
– Vi hade dåliga tjänstevapen på den tiden, med klen helmantlad ammunition som gick rakt igenom. Numera använder vi ammunition som expanderar, nio millimeter och dubbelt så stor. En person som blir träffad i benet faller ihop eftersom benet i princip går av. Då räcker det med ett, välriktat skott.
Agnevik var med och jagade mördarna runt Malexander 1999. En extra tung händelse förstås, eftersom det var två kolleger som mördades.
En annan extraordinär händelse, som han blir påmind om varje gång han rör sig i centrum av Linköping, är bankrånet och gisslandramat vid Östgöta Enskilda Bank, numera Danske bank, i hörnet S.t Larsgatan–Storgatan. Det var den 12 december 1996, mitt i julhandeln med mängder av människor i rörelse på stan. Det ska komma att pågå i flera timmar.
En mycket psykiskt instabil 30-årig man kliver in på banken för att råna den. Han skriker att han hade bomber runt kroppen.
Stora delar av city spärras av och alla civila evakueras till ett område vid Åhlens. Plötsligt kommer rånaren ut med gisslan, en kvinna som han surrat fast vid sin arm med en telefonsladd.
Correns bilder från tiden är dramatiska, visar hur poliser ligger skjutklara uppe på taken och hur rånaren kommer gående med kvinnan och tar sig in på dåvarande restaurang Gjingis Khan på Storgatan. Agnevik och hans kollega följer skeendet på avstånd, från sin position i hörnet Storgatan–Klostergatan.
Den tillfångatagna kvinnan vädjar till rånaren att bli släppt, hon har ju barn, och blir åtlydd mot att en polis tas som gisslan i hennes ställe.
– Insatschefen själv tar sig in på restaurangen. Rånaren hotar med att låta bomberna brisera om han inte lägger sitt tjänstevapen på bardisken. Polisen försöker smyga bort magasinet, men blir påkommen. Strax därefter kommer rånaren ut, med armen om vår chef och med pistolen tryckt mot hans tinning.
– De går längs gatan, mot oss. Det är som en film där handlingen bara eskalerar. Totalt overkligt. Insatschefen skriker åt oss: "Backa undan! Jag vill inte bli skjuten!"
I samband med att en annan polis ska överräcka nycklarna till en polisbil som gärningsmannen krävt, lyckas insatschefen fly.
– Tillbaka på stationen säger dåvarande länspolismästaren en enda sak till mig. "Fan, Agnevik. De där glasrutorna blir inte billiga för oss".
– Med draget vapen går gärningsmannen mot mig och 20 meter ifrån skjuter han ett skott i luften. Jag kikar runt hörnet och ser rakt in i min chefs pistolmynning. Då skjuter jag.
Eldstriden blir ett inferno. Agnevik skjuter fem–sex skott, kollegan tre. Kulorna viner och skyltfönster exploderar i glassplitter, utom guldsmeden Sandström & de Wits, för de har skottsäkert glas.
Till slut slänger den oskadda gärningmannen pistolen ifrån sig och kastar sig på marken.
– Vi lät gärningsmannen styra förloppet för länge och sätta agendan. Vi stod helt utan ledning, eftersom insatschefen själv var gisslan. Men visst, bortsett från den traumatiserade gisslan slutade det ändå ganska bra.
"En riktig polis. Han vet när han ska skjuta och inte. Därtill hederlig och varmhjärtad." (Thomas Eriksson, psykiatriker och polisens konsult i bland annat gisslandramat 1996 och Svartenbrandts skjutning mot en polisbil på US-parkeringen 1999).
Vad utmärker en bra polis?
– Detsamma som utmärker en bra människa. Man uppträder schysst och ser inte ned på människor. Jag har jobbat mycket med mina fördomar. Efter många år i radiobil blev jag snudd på folkilsk. Tyckte hela världen var full av idioter och fyllon som spydde ned en.
Hur fick du bukt med de fördomarna?
– Jag bytte jobb och blev fotpatrullerande närpolis. Jag lärde känna vanligt folk i mitt område och fick ofta höra "kul att se er". Även a-lagarna gastade "tjena Agnevik". Vi byggde relationer och gav rådgivning om när man till exempel har rätt att haffa en snattare. Det var ett brottsförebyggande polisarbete som knappt existerar i dag.
Jag har inte sett fotpatrullerande poliser sedan jag återsåg Pippifilmerna för några år sedan . . .
– Det är ett bekymmer. Vi behöver poliser på allmänna platser, men det är hårt tryck på kollegerna med yttre tjänst. De har fullt upp, hinner knappt gå på toa, än mindre flanera på stan.
Men vi får ju hela tiden fler och fler poliser!
– Det väger inte upp det antal som flyr yrket och de ökande kraven på polisen. Det är de yngsta och minst erfarna poliserna som har yttre tjänst och därmed det farligaste, tyngsta och svåraste polisarbetet. Ett arbete där du ofta har noll betänketid. Efter några år söker de sig till andra tjänster, som både är mindre utsatta och bättre betalda.
Vad skulle förhindra flykten?
– Bättre lön och anställningsvillkor. Vi har samma försäkringsskydd som andra statligt anställda. Blir du dödad i tjänsten är efterlevandeskyddet en kvarts miljon. Det täcker inte ens ett villalån. Bättre arbetsmiljö, trygghet och skydd för poliser – och deras anhöriga.
Ingår det inte i jobbet att vara våldsutsatt?
– Nej! Så resonerar domstolarna, men det kan vi aldrig acceptera. Samhället är alldeles för flata med att utdöma straff för polisvåld och betala skadestånd till utsatta poliser. Det har lett till att moderna unga människor inte tycker att polisyrket är värt farorna, det kostar för mycket och spiller över på privatlivet.
Du söker annat jobb nu. Varför?
– Jag har trivts i alla år, aldrig fått höra att jag är svår att samarbeta med, men känner inte längre att jag får gehör för mina synpunkter. Jag har inte alltid rätt, men i höst har jag jobbat som polis i 40 år och tycker att jag är värd att lyssnas på.
Vad vill du göra då?
– Jag skulle kunna jobba med vad som helst inom polisen, det finns så mycket som behöver göras och som är viktigt.
"Thomas är en stolt yrkesman, med stor lojalitet till polisyrket. Det jag uppfattar som hans drivkraft är att i olika befattningar sträva efter förbättringar för kollegorna och öka allmänhetens förståelse för polisens arbete och deras situation. Under våra år som förtroendevalda inom Polisförbundet lärde jag mig mycket av Thomas." (Joel Gerdin, numera koordinator på LiU, som under många år arbetade fackligt tillsammans med Thomas Agnevik).
Vad anser du om nyss avslutade Operation Rimfrost mot gängkriminaliteten?
– På sin höjd släckte den en begränsad brand, men fortfarande fattas ett långsiktigt brottsförebyggande arbete där man tar hand om utsatta barn och ungdomar så att de får en trygg och bra uppväxt – och jobb. Vi har ett stort integrationsproblem i Sverige.
– Alla skriker efter hårdare straff, trots att kriminologerna säger att det inte hjälper. Lösningen är mer komplex än att bara fylla fängelserna.
Leif GW Persson sitter inne med många mordlösningar.
– Han gjorde, när han fick mordutredningar direkt i sin hand, men nu är de utredarna pensionerade och han har inte inblick längre. Han är passé, men ses som en slagfärdig kuf att ha med i alla möjliga sammanhang. Det förvånar mig att ingen journalist har granskat senare års tvärsäkra uttalanden och jämfört dem med utfallet.
Hur tänker du kring polisbrutaliteten i USA?
– Det är hemskt, men förvånar mig inte. I vissa delstater är polisutbildningen 17 veckor. De har inte nog kompetens för att verka i ett svårt yrke.
Vad är du mest stolt över?
– Åtta guld i polis-SM och två silver i polis-VM i pistolskytte.
Din största utmaning?
– Att hinna med och orka allt jag skulle vilja göra.
Beskriv dig själv med fem ord.
– Ärlig, tydlig, pratar först och tänker sen, engagerad, otålig.
Bästa bok du läst?
– "Papillon" av Henri Charriere.
Om du fick resa i tiden?
– Forum Romanum, Colosseum och Circus Maximus för 2000 år sedan.
Ditt allra sämsta köp?
– Senast ett par trådlösa, billiga hörlurar.
Vad gör du helst en ensam ledig dag?
– Lever torparliv.
Om du fick ändra en sak med dig själv?
– Då skulle jag sluta vara en badkruka och slippa frågor om varför jag inte badar.
Något du är extra nöjd med?
– Försöker leva som jag lär och vara konsekvent.
Något du ångrar?
– Att jag inte åkte till USA innan Trump solkade ner landet.
En okänd talang?
– Är det en talang att kunna en del om, och hantera, kräldjur?
Om du vore ett djur?
– Hussvala.
Var surfar du när du får tid över?
– Auktionssajter.
När är människor riktigt pinsamma?
– När de åker till diktaturer för att sola och bada.
Egenskap du högaktar?
– Civilkurage.
Vad gör dig riktigt arg?
– När man utnyttjar människors svagheter för egen vinning.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Jag utrotar fattigdomen och dess följdverkningar.
Ett annat yrke som hade passat dig?
– Journalist.
Har du någon extravagans?
– Dela en flaska Prosecco med min fru.
Var trivs du allra bäst?
– Vid torpet nära naturen.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Stora färska räkor och Prosecco.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Barack Obama.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– Att av EU bli utsedd till att motarbeta diskrimineringen och fattigdomen i Rumänien.