Fyra av dessa fabriker, bland andra Rosenborgs och Nykvarns möbelfabriker, gick 1918 samman och bildade AB Förenade Möbelfabrikerna. Redan under sitt första verksamhetsår kom Förenade Möbelfabrikerna på elfte plats i Correns årliga rangordning av Linköpingsföretagen efter försäljningsöverskott.
Inledningsvis hade bolaget sina lokaler på Ladugårdsbacke invid Gamla Tanneforsvägen för att efter en eldsvåda flytta till Nykvarn. Verksamheten, som leddes av disponenten John Mörk, utvecklades väl och i slutet av 1920-talet beslöts att uppföra en ny och modern fabriksbyggnad.
När den våren 1929 togs i bruk presenterades den som Skandinaviens modernaste möbelfabrik. Byggnaden är uppförd i tegel, järn och armerad betong.
Arbetsmiljön i lokalerna beskrevs av Corren i närmast lyriska ordalag. Särskilt prisades att sågspånet genom ett fläktsystem sögs direkt från arbetsplatserna till byggnadens ångpanna. Tidningen prisade även personalens omklädnads- och lunchrum.
En ny, effektiv torkanläggning gjorde att tillverkningen kunde ske med absolut tort virke. Detta sågs som en betydande konkurrensfördel eftersom möblerna därigenom bättre klarade påfrestningarna i den nya tidens centralvärmda.
På trettiotalet växte verksamheten och efter andra världskriget betraktades Förenade Möbelfabrikerna som en av landets större möbeltillverkare.
År 1948 efterträddes Mörk som chef av sin måg Sven Walberg. Sommaren 1956 berättade Walberg för Corren att många svenska möbelföretag hade det kärvt. Han menade att svenskarna prioriterade bilar och semesterresor framför att förnya sina hem. Walberg trodde dock på bättre tider när de stora eftertidskullarna småningom skulle sätta bo.
I samma intervju berättade Walberg dock att Förenade Möbelfabrikerna, tack vare att de specialiserat sig på några få produkter, gick bra. Företagets barskåp med inbyggda kylskåp hade närmast blivit en exportsuccé.
Barskåpen såldes i första hand till USA och England, men även till Kanada, Sydafrika och Venezuela.
Förenade Möbelfabrikerna hade 1954 inlett ett för företaget avgörande samarbete med Philips i Norrköping vilket innebar att de tillverkade skåpen till Philips radiogrammofoner. Året därpå utvidgades samarbetet till att även gälla skåpen till Philips tv-apparater. Möbelindustrin var länge viktig för Linköping. Våren 1941 karaktäriserade tidningen Östgöten Linköping till och med som Sveriges Möbelstad. Då fanns här tretton möbeltillverkare med totalt 230 fastanställda.
Med åren kom utvecklingen dock att kräva allt större investeringar i form av nya maskiner. Inte minst på grund av brist på kapital kom en efter en av Linköpings möbelfabriker att läggas ned. Något år in på sjuttiotalet fanns inte längre en enda möbelfabrik kvar i staden.
Källa: Göran Sjöswärd: Möbelindustrin i Linköping, Årsboken Linköping 2003. Har du frågor om Linköping förr? Skicka dem till Johan Rödin, Corren, 581 89, Linköping. Eller mejla johan.rodin@corren.se. Frågorna vidarebefordras till Gunnar Elfström.