Stadsmissionens främsta vilja är att ge både människor och prylar en andra chans. Kerstin ser sitt volontärarbetande som en möjlighet att hjälpa andra, samtidigt som det ger henne själv ett ännu rikare liv på det sociala planet.
Kerstin Keineby möter oss i dörren till Stadsmissionens second hand-butik i Linköping. För nio år sedan gick hon i pension och volontärarbetat har hon gjort de senaste sju åren.
– Jag har ett ganska rikt socialt liv och fullt upp både i veckorna och på helgerna, men det här ger livet en extra dimension. Här får jag göra någonting för andra och man får så enormt mycket tillbaka av det, säger hon och välkomnar in.
Lokalen är rymlig och full av diverse grejer, däribland leksaker, kläder, möbler och porslin.
– Redan innan jag gick i pension bestämde jag mig för att jag skulle göra något sådant här när jag blev pensionär, så jag inte bara skulle gå hemma. Jag blev änka 2006 och min dotter med familj bodde i Eskilstuna, så jag var ju ensam när jag kom hem från jobbet.
De två första åren som pensionär ägnade Kerstin åt att ta hand om sin mamma, men när hon gick bort 2014 var det dags att göra slag i saken – Kerstin skulle börja volontärarbeta.
– Det blev väldigt tomt när mamma gick bort. Jag hann inte med det sociala livet när jag tog hand om henne, så det tog mig ett tag att bygga upp en vänskapskrets igen. Då var det jätteskönt att komma hit.
Sedan dess arbetar Kerstin, helt ideellt, i Stadsmissionens second hand-butik åtminstone varje onsdag och var tredje lördag.
– Sedan hoppar jag in lite extra ibland när det behövs. Har jag tråkigt hemma, då åker jag hit istället, erkänner hon skrattande.
Kerstin bär på ett stort intresse för andra människor. Ett bevis på hennes omtanke är det faktum att hon, när det börjar bli kallt ute, stickar mössor och halsdukar från Stadsmissionens garn, som hon sedan ger bort till hemlösa.
Vad tillför detta dig och ditt liv?
– Massor. Vissa stamkunder kommer varje dag och de blir som vänner. Det är jättekul och det ger massor. Är man på dåligt humör när man vaknar en morgon, då blir man glad så fort man kommer hit. Jag önskar att fler skulle upptäcka det, faktiskt.
Kerstin ler och fortsätter:
– Jag säger till alla mina vänner som går i pension att söka. Man blir ju inte rik på det eftersom det inte är några pengar i det, men det är jättefantastiskt att få det här sociala sammanhanget, även om man som jag har ett rikt socialt liv även utanför det här.
Det är även alla möten med andra människor som gör volontärarbetandet till en så trevlig del av livet, tycker Kerstin.
– Vi tar emot massor deltagare som arbetstränar här, så man träffar mycket olika folk. Man får inte bara kontakt med folk som är som en själv, så man lär sig att tänka lite annorlunda.
Kerstin är en ödmjuk pensionär som har nära till skratt. Hennes människointresse framkommer tydligt, både när hon pratar med oss, andra arbetande och kunderna som väntar utanför på att få komma in när butiken öppnar.
Viljan att finnas till hands för andra människor har Kerstin alltid burit med sig, men hon berättar att hon nog aldrig riktigt reflekterat över den.
– Jag har aldrig riktigt tänkt på det så, men jag vill att människor omkring mig ska må bra. Både mamma och pappa var sådana också, så det finns nog i släkten.
När hon får frågan om hon själv brukar handla från Stadsmissionens sortiment skrattar hon innan hon svarar.
– Oh, ja! Jag tittade i garderoben hemma för ett tag sedan och av 30 plagg var 27 härifrån.
Kerstin själv handlar mycket från Stadsmissionens sortiment. Tröjan hon har på sig när vi träffas har hon betalat 15 kronor för. Men hon är noga med att belysa att personalen inte får tjinga några varor, utan kunderna måste få chans till dem först.
Hon ler och tittar ner på dagens klädsel.
– Det jag har på mig i dag är till exempel härifrån. Byxorna kostade 30 kronor och tröjan 15.
Men Kerstin syr också en del själv.
– Jag började sy tygkassar för fyra år sedan och har sytt ungefär 700 kassar sedan dess, som vi säljer i butiken här.
Hur länge tror du att du kommer mäkta med volontärarbetandet?
– Jag kommer fortsätta så länge jag bara orkar. Man är välkommen en timme i veckan om man så vill, så jag räknar med att jobba länge, ler Kerstin.