När Thomas Malm för elva år sedan klev in i lägenheten han just köpt, möttes han av en färgpalett som med råge trumfade den som var typiskt för just 50-talet i rött, grönt, beige och grått.
– Tre väggar i nikotingult och en i blåklintsblått i vardagsrummet, mintgrönt och lejongult i sovrummen, isblått i köket och hallonrött i hallen.
Thomas skrattar och ryser på samma gång. Innan han flyttade in målade han om i kulörer som mer passade hans estetiska preferenser. Men något av en inredningsdröm grodde i tanken.
– Jag råkar älska sent 1700-tal, säger han, och visar in i sin vackra boning.
Kärleken tog fart redan för 63 år sedan, kan man säga. Dagen efter att Tomas föddes, den 28 juli 1961, köpte hans pappa en vacker väggklocka, nytillverkad av ett företag i Dalarna efter ett 1700-talsoriginal.
– Han sa att han tyckte att tiden startade den dagen jag föddes, berättar Thomas.
Och tillsammans med sin pappa gjorde Thomas sagovandringar i historien varje kväll.
– Vi läste sagoböcker och hade alltid även ett lexikon vid sängkanten, säger han. Vi diskuterade sådant som om Askungen levde under rokoko- eller empirtiden.
– Du förstår ju vilken insnöad liten gosse jag var! Som en kulturell pensionär redan som barn.
Och kärleken, som var stark redan från start, har fått fortsatt näring under åren. Thomas är utbildad florist och formgivare, bland annat, och genom sina yrken och uppdrag kan han botanisera dagligen bland såväl vackra ting som spännande historia.
Han har läst vid Stockholms auktionsverk. Därtill är han auktoriserad guide. Det Thomas inte vet om Löfstad slott, Ekenäs slott och Gamla Linköping, eller för den delen de medeltida, lite mer obskyra verksamheterna i källarutrymmena runt om i stan, är nog inte värt att veta.
Han är anställd av Linköpings domkyrkopastorat och syr bland annat all kyrkotextil.
Och som om det inte räckte driver han eget företag, blomstersmyckar bröllop, syr kläder och gardiner, klär om möbler och mer.
– Med risk för att låta som en bitter gubbe – jag är inte riktigt nöjd. En vän sa till mig att jag skulle passa som stylist på Bukowskis. Kanske vore det något. För mig är drömmarna mer diffusa, det enda jag vet är att jag har höga krav på mig själv. Det jag gör ska inte vara perfekt, det ska vara ultraperfekt.
Och det är väl så det ska vara för en man som arbetar med att skapa. Det estetiska ögat är inte nöjt förrän resultatet är just ultraperfekt.
Därmed kan man tänka sig att lägenheten på Skogslyckegatan ska vara mer en utställningslokal än ett hem.
Inget kunde vara mer fel.
Trerummaren, som Thomas med fingertoppskänsla har designat om de senaste åren, är något av en vilsam oas med historiska inslag.
Gustav III blickar ut över vardagsrummet från sin plats ovanpå ett vackert skåp, smyckat med intarsia. Han ser nöjd ut, kulrutintresserad som han var.
Kanske känner han igen tapeten som sitter i original på Drottningholms slott. Mönstret går i olika blå nyanser – små, små blommor och blad mot benvit botten. Något stram, men romantisk, typiskt sent 1700-tal.
De båda baljfåtöljerna med lejonmaskaroner i guld på armstöden, daterar Thomas till något senare. 1810-tal kanske. Han ropade in dem på auktion och har låtit klä om dem i ett blårandigt tyg.
Nu stoltserar de i vardagsrummet tillsammans med en bekväm soffa i ljust tyg, och tjänstgör mest när Thomas har gäster.
Då dukar han dessutom gärna upp till middag på slagbordet i andra änden av rummet. Med det vackra blåvita porslinet, tillverkat efter 1700-talsgrafikern Jean-Erik Rehns original.
– Hos mig blir man väldigt uppassad, säger Thomas. Du vet, serverad från rätt håll och allt det där. Det kommer liksom naturligt.
– Jag trivs med det, och jag tycker om de tillfällen då jag träffar celebriteter, till exempel i samband med guidningar.
Han intygar att Sveriges kungligheter är mycket trevliga och intresserade.
– Kungen skrattade nog mest av alla vid en av våra dramatiserade guidningar för ett par år sedan!
Alla dessa historiska platser som Thomas berättar om torde vara en källa till inspiration.
Men nja, möjligen till offentliga inredningsuppdrag, men inte hemma i lägenheten.
– När det gäller mitt hem är jag sträng mot mig själv. Ska jag skaffa en ny kudde kan jag lägga ut tyget på golvet och gå omkring och titta på det i flera dagar innan jag känner om det blir bra eller inte.
– I offentliga lokaler går jag mer ur mig själv, kan man säga. Då ser jag vad som är rätt ur ett annat perspektiv. Det är väldigt kul med alla olika stilar.
Husesynen fortsätter till sovrummet. Här har Thomas plockat upp den blå tonen från blomrankan i vardagsrumstapeten och målat väggarna i vilsamt duvblått.
Sängen, mitt i rummet, är en vanlig kontinentalsäng som fått en ovanligt vacker gavel. Den är målad i en ljust grå färg, samma som ramen till sänghimlen. Tyget faller ner mot huvudänden. Thomas har sytt förstås, och mönstret är ett brudförkläde från Grästorp.
Gardinen i sin tur, är vad Thomas kallar för ”en enkel uppsättning” av en typisk 1700-talsvariant.
Det smalrandiga tyget hålls på plats av läderband och glasringar och kräver nog sitt proffs med nål och tråd för att bli så elegant.
– Från början var ringarna i smide, då på 1700-talet, men det svärtade ner banden och därmed gick man över till glas, förklarar Thomas.
Rummet intill har fönster åt samma håll och därmed en lika fin gardin, men i lite annan färgton. Här inne tittar Thomas på tv. Tekniken har dock en något sekundär roll i hemmet och tv:n är finurligt placerad på väggen direkt när man kommer in i rummet. Därmed hamnar den i bakgrunden och själ ingen uppmärksamhet.
Det gör däremot de båda lampetterna som istället sitter rakt i blickfånget.
– De var rätt så fula när jag köpte dem, men jag lekte och skapade ett tag och nu tycker jag mycket om dem.
Undra på det! Vackra små änglar håller i en blomranka i skenet av ljusen, som i sin tur reflekteras i speglarna. Allt målat i samma fina ljusgrå ton som väggarna.
– Jag gillar att skapa, men det ska inte bara vara roligt. Det måste bli något användbart av det jag gör, annars kan det lika gärna vara.
Vi avslutar där vi började. Vid klockan på väggen i vardagsrummet.
”Den där ungen blir nog en gustavian,” sa Thomas pappa när han köpte den.
Tänk så rätt han hade!