Det säger Adams mamma Anna. Adam och Anna heter egentligen något annat – av hänsyn till sonen vill mamman vara anonym.
Hon vill berätta öppet om svårigheter och kampen att få resursstöd till sonen som har en funktionsnedsättning och som är föremål för en utredning på Bup. För Anna stod det klart att sonen behöver extra stöd redan när han var 3 år, och med åren blev det än tydligare. Adam var hyperaktiv och impulsiv. Anna har en äldre son som går i skolan och har en diagnos. Och därför kunde hon förstå signalerna tidigt.
Anna ser också tydligt att bristen på resurshjälp påverkar inte bara sonen utan hela situationen på förskolan negativt. Vissa dagar kan det mesta fungera medan vissa andra, när Adam är i dålig dagsform, kan det bli kaos med skrik och slagsmål.
– Det handlar inte om att min son är ett stökigt barn. Nej, han behöver stöd och det har vi påtalat flera gånger. Det har personalen också sagt. Och rektor ser behovet. Men det händer ingenting. Det som händer i stället är att personalen på förskolan sliter ut sig. En personal har blivit sjukskriven och vissa är ibland så trötta att de inte orkar komma till jobbet, säger Anna.
Förskolan anpassar verksamheten så mycket det går så att Adam inte hamnar i större barngrupper utan han får leka med ett eller högst två lugnare barn. Och en personal måste vara med. Men det är inte bara Adam som behöver stöd, det finns fler barn på förskolan som också skulle behöva hjälp, enligt Anna.
– När barnen är ute då måste sonen sitta inne. För att det ska fungera måste personalen hålla Adam lite isolerad. Han gillar sin förskola men han blir ofta ledsen för att han inte får leka med sina vänner. Under helger försöker vi kompensera det och ordna lek med vännerna hemma, säger hon.
Det sätter också press på familjen som har tre barn och samtidigt försöker skaffa "bevis" för att Adam behöver resurshjälp.
– Man kan ju undra varför familjen måste bevisa att behovet finns? Vi behöver intyg från barnavårdscentralen, från Bup och från socialtjänsten. Bup är belastad och utredningar tar lång tid. Och det är inte heller klart om alla dessa intyg räcker. Barnkonventionen är lag och det borde räcka med att familjen och förskolepersonalen ser att ett barn behöver hjälp. Dessutom är det alltid någon i personalen som ändå måste vara med honom och han tar en resurs i alla fall.
Sonen fungerar bra med personalen som känner honom men Anna är rädd för vad som händer när den ordinarie personalen inte längre orkar.
– Det är så orättvist mot alla, mot personalen, mot sonen och mot andra barn. Han brukar säga när han leker på förskolan "nu ska vi sköta oss annars får vi inte leka". Han vill att leken ska fungera men han kan inte styra det. Det behövs tillsyn för att det ska fungera.
När flera i personalen är sjukskrivna tar familjen hem sonen.
– Man kan undra vad är det för lösning? Personalen orkar inte och sjukskriver sig och vi har full förståelse för dem, de kämpar men de kan inte trolla med knäna. Vi i familjen måste tumma på arbetstiden eller ta ledigt från jobbet för att kunna ta hem Adam när det inte fungerar. Sedan måste vi jobba extra när vi är lediga för att kompensera förlorad arbetstid. En funkisfamilj är redan hårt belastad och man måste ta så många strider. Vad måste ske för att politiker ska agera?