I förundersökningen framkommer det att den misstänkte 34-åringen själv pratade med polisen flera gånger timmarna före dubbelmordet. Den sista så sent som klockan 23.55. Han gav då ett mycket förvirrat intryck. Han pratade om olika problem som han sa sig ha och som han tyckte att polisen borde hjälpa honom med.
Polismannen som tog samtalet lyssnade tålmodigt och förklarade för 34-åringen vad polisen kan och inte kan göra.
Polismannen, som uppenbarligen hade tillgång till mannens uppgifter, konstaterade också att det var flera år sedan 34-åringen hade med polisen att göra.
34-åringen uppgav att han hade skulder från "gamla synder" och fick rådet att spara pengar och betala av skulderna.
När cirka åtta minuter av samtalet har gått säger 34-åringen till polismannen:
– Jag har en massa hot på mig, men samtidigt så vill jag inte gå till polisen för jag vill göra rätt.
POLISEN: Men de ska inte hota dig för det är fel och det är då polisen finns till för din skull.
– Jo, det är därför jag vet inte om det är för sent att komma till er och ringa till er, eller vad ska man göra.
Nej, det är aldrig för sent. Däremot, hotar de dig i detta nu? Du sitter i en buss på väg till Ljungsbro, vad jag förstår.
– Ja.
Polismannen gav 34-åringen rådet att dagen efter ta bussen till staden, gå in till polisstationen och sätta sig där i receptionen så att han i lugn och ro skulle kunna berätta om sina problem.
34-åringen kunde dock inte, förklarar polismannen vänligt, få hjälp med att betala de fem tusen kronorna, som han sa sig vara skyldig till en person som hotade honom.
Men däremot kan vi hjälpa dig om någon hotar dig. För det får de inte göra. Det är olagligt. Och du vet vem det är förmodligen.
– Jag får se själv som så, vad som händer i kväll nu i alla fall.
Ja, gör det och sedan går du in till polisstationen i morgon.
– För att det ändå är småpengar vi pratar om, så vi… Vi får se.
Ja. Jättebra. Hej.
– Tack, säger 34-åringen och samtalet avslutas.