Carina Glenning har skrivit åtskilliga krönikor genom åren och några har handlat om konsten att leva med höns.
Med både mor och far som var journalister var steget inte långt för Carina Glenning, som växte upp i Eskilstuna, att kliva in på en tidningsredaktion. Hon vara bara 18 år när hon började som lärling på Eskilstuna-Kuriren. Efter två år hade hon fast jobb.
– Jag hade skrivit en del recensioner innan, bland annat en om att jag tyckte att James Bond hade en unken kvinnosyn. Så präktigt! När jag började var det blysättning i tryckeriet och visste man inte vad man skulle skriva om gick man ut på torget och snackade med folk.
Efter att ha rest jorden runt som 23-åringen fick kärleken henne att flytta – till Mellerud och ett nytt jobb på Bohusläningen. Slumpen, ett uppbrutet förhållande och en kartbok förde henne till Östergötland och Linköping fem år senare.
– Jag satte mig med Sverigekartan och tänkte att jag kunde inte återvända till Eskilstuna med svansen mellan benen, jag som så storstilat hade gett mig ut i världen och hamnat i Mellerud. Det kändes pinsamt. Jag fick syn på Norrköping och Linköping och fick jobb både på NT och Corren. Jag har tänkt många gånger på hur mitt liv hade sett ut om jag hade valt NT istället för Corren.
Under de första åren på Corren arbetade hon som nattredigerare. Krönikor började hon skriva 1998 i nöjesbilagan. År 2000 blev hon chef för Correns kortvariga söndagstidning och fortsatte att skriva krönikor. Tre år senare blev hon redaktör för bostadsbilagan.
– Jag blev inkallad till redaktionschefen som sa att jag skulle bli redaktör för bostadsbilagan. Då gick jag in på toaletten och storgrinade. Jag kunde inte tänka mig något tråkigare. Då handlade bostadsjournalistik väldigt mycket om dränering, boräntor och eltariffer. Men jag tänkte att jag fick göra en bostadsbilaga som jag tyckte var kul att göra. Jag började med bostadsreportage hemma hos folk.
Carina fortsatte samtidigt att skriva krönikor för bilagan.
"Jag har köpt lite träningskort". Carina Glenning ser till att få motion.
– Det var ett sätt att stå ut med att göra den där bilagan. När jag slutade med det var det så inkört med mina krönikor att jag fortsatte. Den har halkat omkring lite här och där i tidningen.
Carina uppskattar att hon har skrivit omkring 1 000 krönikor under 25 års tid. Under de första åren publicerades de i Corren, men under senare år har de även införts i Norrköpings Tidningar, Motala & Vadstena Tidning, Vimmerby Tidning och Västerviks-Tidningen.
– Jag har aldrig haft någon uttänkt plan med krönikorna. Men nu i backspegeln kan jag konstatera att det var väldigt lyckosamt att jag fick två vitt skilda grupper av läsare.
Berätta!
– Jag har en läsargrupp som tycker det är intressant när jag skriver om tecken i tiden-grejer. Sedan har jag en annan läsargrupp som tycker det är kul när jag skriver om min gubbe, hönsen och katterna. Alltså om mitt liv på landet, säger Carina och fortsätter:
– Om jag skriver om gubben och hönsen mer än tre veckor på raken få jag sura mejl från dem som gillar mina samtidsanalyser. ”Hur vore det om du höjer blicken” och liknande skriver de. Om jag skriver samtidsanalyser tre veckor på raken får jag mejl från den andra gruppen. ”Vi skiter väl i hur stressade småbarnsföräldrar är.”
Carina Glenning bor med sin man och husdjur i ett hus på landet i trakten av Stjärnorp.
Under de senaste åren har Carina läst in nästan 600 krönikor som går att lyssna till i podden Glennings gliringar.
– Jag rodnar ibland när jag läser in krönikorna. Jag hade sådana barnsliga grejer för mig tidigare, som det här med metaforer till exempel. Väldigt fåniga metaforer, som jag då tyckte var roliga men som jag nu bara tycker är löjliga. Jag kunde skriva saker som att något var lika krångligt ”som om en enbent skulle vindsurfa till sydpolen”. Jättedåligt!
Carina testade rätten lasagne gjord på hästkött på restaurangen De Klomp.
Om Carina har ett råd till hågade skribenter är det att skriva förståeligt, rakt på sak – och dra ned på miljöbeskrivningarna
– Det fanns en tid på Corren under 90-talet när alla som gjorde reportage skulle ha litterära ambitioner. Det kunde vara evighetslånga miljöbeskrivningar innan man förstod vad det handlade om. Det tycker jag själv inte om att läsa, då läser jag hellre en bok. Jag vill inte läsa 1 000 tecken innan jag förstår vem som är intervjuad.
Har du någonsin haft skrivkramp?
– Det har funnits många veckor när jag funderat på vad fasen jag ska skriva krönikor om. Men jag har lagt ribban ganska lågt för mig själv. Jag har tänkt många gånger att det jag skrivit varken är roligt eller smart. Men det får duga. Ska man orka skriva krönikor i 25 år måste man nog vara ganska schysst mot sig själv och tänka att det här var inget stilistiskt mästerverk, men det får duga.
Vilken av dina krönikor har fått störst genomslag?
– Jag hade en serie om att unga föräldrar är för dåliga på att uppfostra sina ungar. Det blev ett jäkla liv. Sedan skrev jag en krönika med rubriken ”Folk på Facebook är inte kloka”. Den valsar fortfarande runt på Facebook och får nytt liv. Den handlar om hur vi beter oss i de här grupperna som finns på Facebook. Jag är med i en hönsgrupp och där har vi allt från 67-åriga Berit som nackar höns då och då för att stoppa i grytan till Emelie, 22, som sitter på sjunde våningen i Tensta och skriver att hon har fått tio små gulliga dunbollar i födelsedagspresent av sin kille och undrar vad man kan ge dem att äta. Då förstår du spännvidden.
Krönikören i tomteluva med en av sina hönor.
Har du fått mycket respons från läsarna genom åren?
– Jag hade sju pärmar med mejl från läsare. Men jag insåg att det inte var så klimatsmart att dra ut mejl på papper så jag slängde pärmarna för några år sedan. Det har varit sjukt kul med all respons på krönikorna. När man får massor av mejl efter en krönika känns det häftigt.
Carina är den typ av reporter som kommer tillbaka från en intervju och är upprymd över vilken intressant person hon just träffat.
– Jag älskar människor, vanliga människor. Vanliga människor är inte, till skillnad från tjänstemän och politiker, medietränade. De är mycket rakare och ärligare att ha att göra med. Jag tror att jag är bra på att få människor att känna sig trygga och avslappnade. Jag har alltid skickat texterna innan de gått i tryck. Om man nu är med i tidningen en gång i sitt liv ska det kännas rätt för den som är intervjuad, särskilt om man har lämnat ut sig själv. Jag kan inte vara nöjd med en text om inte den jag har intervjuat också är det.
Correns Carina Glenning rasar över mobilen.
Sitt intresse för människor har hon fått utlopp för i serien "nyfiken på" där hon träffat kända och okända östgötar. Hon minns också med glädje när hon valde att under en dag prova på massor av yrken.
– Jag var till exempel djurskötare på Kolmården och jag var riksdagsledamot, jag var sosse på förmiddagen och moderat på eftermiddagen.
Efter 25 år som krönikör, 35 år som journalist på Corren och 45 år i branschen tycker Carina att det är dags att sluta. Och hon tänker inte fortsätta att skriva krönikor.
– Jag tänker att jag ska sluta medan jag fortfarande tycker det är roligt. Jag är livrädd för att bli en patetisk gamling. Hellre ta rodret på sin livsskuta och känna att nu har jag jobbat klart, än att få gliringar om att det kanske är dags att tänka på refrängen nu. Det vore ett tråkigt avslut på mitt längsta livskapitel. Jag är lite besatt av avslut.
Carina Glenning har som journalist provat mängder av yrken. Här träffade hon LHC-stjärnan Jonas Junland.
Varför det?
– Jag tycker att det är viktigt med bra avslut eftersom det färgar en hel period, en hel kärleksrelation, ett helt jobbliv eller en hel vänskap. Blir det ett dåligt avslut så färgar det år som kanske var fantastiska. Jag tycker att Corren har varit en fantastisk arbetsplats. Varm, vänlig och väldigt omhändertagande. Nuförtiden har vi inga stödd-pittar här på redaktionen.
Vad kommer ditt nästa "livskapitel" att innehålla?
– Jag känner mig varken gammal eller trött. Först tänker jag bara njuta av att inte gå upp klockan halv sju. Jag ska lata mig, det är jag bra på. Jag är snäll mot mig själv och har inte en massa prestationskrav. Jag har tänkt att jag ska ta hand lite bättre om min kropp. Jag har köpt lite träningskort, säger Corren-profilen och fortsätter:
– Inom loppet av tre och en halv månad har jag blivit både mormor och farmor. Båda mina barn har fått barn. Där finns det säkert en del att göra, även om jag fortfarande går omkring och njuter av att mina barn har flyttat hemifrån. Jag är inte riktigt i fas.
Carina Glenning tar farväl av sina läsare. Nu väntar ett nytt livskapitel.
Carina gör sin sista arbetsdag den 28 december. Hon vet redan vad den sista krönikan ska handla om.
– Den är lite patetisk faktiskt. Som om jag har fått en Oscar och ska tacka folk till höger och vänster. Det är lite hybrisvarning på den, men vad tusan, tänker jag!
Carina Glenning testade att arbeta som riksdagsledamot och höll tal för östgötabänken.