På 60-talet behövde Linköping mark att växa på, de gårdar som låg nära blev uppköpta och under 1965 hade turen kommit till Lambohovs säteri. Ägaren, kapten Pehr Fredrik Cederbaum, blev kontaktad av Linköpings stads fastighetsdirektör Lennart Jansson.
Av de handlingar som fastighetsdirektören lade fram för stadens politiker framgår att Cederbaum endast motvilligt sålde säteriet. Från och med 1967 förväntades tvångsinlösen bli möjlig och det var först efter att fastighetsdirektören upplyst om detta som förhandlingarna kom i gång.
Det slutade med att staden köpte hela egendomen – 186,5 hektar mark med 24 byggnader – för 11 243 000 kronor. I dagens penningvärde motsvarar det cirka 104 miljoner kronor.
Fastighetsdirektör Lennart Jansson skrev i sin redogörelse att det visserligen var ett högt pris, men att det helt enkelt berodde på det rörde sig om en helt unik och därmed dyrbar egendom. Han konstaterade också kapten Cederbaum ställde som villkor att han och hans hustru skulle få hyra några av byggnaderna – annars blev det inga förhandlingar.
Efter köpet fortsatte familjen Cederbaum under några år att arrendera marken och driva jordbruk, men till slut hade den nya stadsdelen Lambohov ätit upp för mycket.
Sen dess har de hyrt mangårdsbyggnaden, ytterligare några hus och parken. Årshyran sattes i maj 1966 till 2 860 kronor med en årlig indexuppräkning. Den sattes medvetet lågt, dels på grund av förhandlingsläget, dels för att hyresgästen skulle stå för visst underhåll. Även efter den årliga uppräkningen får hyran ses som måttlig – år 2018 var beloppet 25 000 kronor. Utöver detta har dock hyresgästen betalat cirka 180 000 kronor årligen för uppvärmningen.
Ingen av de inblandade verkar dock ha trott att det hyresförhållandet skulle komma att fortgå i nästan 53 år.
När fastighetsdirektör Lennart Jansson skrev sin rapport tillät han sig ett resonemang om att det fanns både för- och nackdelar med hyresavtalet. Å ena sidan skulle det hindra kommunen att använda byggnaderna, å andra sidan skulle det vara positivt för husens bevarande. Han poängterade också att det skulle bli en tillgång för staden att få bevara en herrgårdsmiljö som under så många hundra år undgått att förstöras eller förvanskas.
För Linköpings stad innebar detta köp att stadsdelen Lambohov kunde byggas och i dag ses Lambohovs säteri som en av Sveriges bäst bevarade herrgårdar från 1700-talet. Lambohovs säteri byggdes på 1760-talet.
Säteriets byggnader gjorde inget större väsen av sig de första 40 åren efter kommunens köp, men runt år 2008 hade underhållsbehovet blivit akut. Taken läckte och stallet och södra flygeln hade drabbats av den fruktade äkta hussvampen. I storleksordningen sju miljoner kronor fick kommunen lägga ner för att laga det värsta, detta gjordes i förhoppning om att kunna sälja säteriet.
Det visade sig dock vara omöjligt, bland annat på grund av Cederbaums livslånga hyresavtal.
Det slutade med att kommunen år 2014 överlät allt till ett kommunalt bolag, Bryggargården som numera heter Kulturfastigheter AB. Det är ett dotterbolag till Stångåstaden som har till uppgift att äga kulturbyggnader, bland annat äger de husen i Gamla Linköping. För att Kulturfastigheter skulle ha råd med underhållet fick bolaget också all åkermark norr om säteriet.
Kulturfastigheter har redan satt igång processen att förvandla dessa åkrar till mark för bostäder – de har lämnat in en ansökan om planbesked.
Så långt är detta historia.
Vad som nu ska hända är däremot svårare att få veta. De tre barnen Cederbaum har ännu inte tömt huvudbyggnaden efter sin mor. Det finns dessutom några antika fasta inventarier som de enligt köpeavtalet från 1966 har rätt att behålla. I avtalet finns specificerat "ett överstycke med Sergels porträttmedaljong av riksrådet Sinclair, tre stycken väggspeglar med överstycken och bord".
Det finns fler saker som räknas upp i avtalet som exempelvis frysbox och kylskåp, men värdet på dessa saker har kanske inte utvecklats på samma sätt som för väggspeglarna.
Via dottern Ellen Cederbaum har de avböjt intervjuer.
– Vi vill inte kommentera någonting, säger hon.
Den som närmast får ansvar för Lambohovs säteri är Simon Helmér, han är vd för Kulturfastigheter AB, men han kan inte säga när Linköpingsborna får tillgång till husen.
– Av respekt för ingångna avtal så har vi legat lågt, familjen är ju kvar på säteriet. Det är lite oklart när de lämnar, men de håller på att avsluta sitt engagemang och det sker i alla fall under 2019, säger han.
Än så länge vill han inte säga vilka planer Kulturfastigheter AB har.
– Men det är en klenod för Linköping så vi hoppas på att det ska bli en fantastisk miljö och vårt uppdrag är ju att göra byggnader och miljöer tillgängliga för Linköpingsborna, säger han.
Bland politikerna i stadshuset råder också en viss osäkerhet. Muharrem Demirok (C) som var med när allt fördes över till Bryggargården (numera Kulturfastigheter) har ingen klar uppfattning om vad som ska hända.
– Men vi satte upp vissa ramar, man kan inte göra vad som helst med husen, säger han.
Demirok har nyligen tillträtt som ordförande i samhällsbyggnadsnämnden.
Elias Aguirre (S), som just lämnat samma ordförandepost, poängterar att det måste vara öppet för alla.
– Vi har ju alla vetat att den här dagen skulle komma så vi har faktiskt diskuterat en del och det viktigaste är att det blir tillgängligt så att alla kan besöka det, gärna med ett kafé. Det får i alla fall inte bli en stängd verksamhet, säger han.
Östgöta Correspondenten skrev vid köpet 1966 att de flesta av huvudbyggnadens 17 rum fortfarande var bevarade i sitt ursprungliga 1700-talsskick.