Huset som byggdes 1904–1905 har genom åren genomgått ett antal förändringar, beroende på vem som för tillfället huserat där.
I dag är det familjen Einehag, bestående av pappa Martin, mamma Karolina och döttrarna Elvira och Hedvig som bor i huset. Martin och Karolina köpte det 2005 och hade fram till dess bara bott i hyreslägenheter. Innan dem hade huset använts av Elimförsamlingen, och för att man skulle kunna bo där behövdes en totalrenovering. Tanken var från början att renoveringen skulle ta fem år – den tog åtta. Att det tog längre tid än beräknat tror paret beror på att de inte tagit hjälp av några proffs, utan med hjälp av släkt och vänner gjort allting själva.
Ingen pool i vardagsrummetÄndå har Karolina inte blivit så händig som hon hade hoppats:
– Jag kan fortfarande inte använda skruvdragaren!
Under Elimförsamlingens tid blåstes de flesta av de gamla stationsgrejerna ut och ersattes med rader av blå kyrkbänkar, plastmattor och vävtapet. Dessutom uppfördes en tillbyggnad till det lilla stationshuset; en stor sal med högt i tak där man hade sina gudstjänster.
– Längst fram fanns ett podium med en bassäng för vuxendop. Men vi tog bort det, för det kändes lite konstigt att ha en pool i vardagsrummet, berättar Martin med ett skratt.
Högt i takI stället satte man upp en vägg och längst in fick man så två små rum och ett sovloft för gäster. Den kvarvarande och större delen av den gamla kyrksalen används nu som vardagsrum med en trivsam soffgrupp, ett matsalsbord och ett tak med breda vitmålade brädor som är kvar från kyrktiden. De fyra lamporna som hänger i taket är också från kyrkan.
– Först tyckte jag att de var jättefula, men nu tycker jag att de hör hemma där, säger Karolina.
Det mest iögonfallande är dock hur man valt att dekorera den nya väggen, som bara genom sin höjd kräver uppmärksamheten av alla som vistas i rummet. Nu har man dessutom valt att klä den med metervis utav hyllor, fulla med böcker och prydnadssaker.
– Vi köpte en massa Billy-bokhyllor som vi snickrade om och målade. Nu behöver vi bara en stege också.
Hela huset andas nyrenoverat, även om man började med de första rummen för åtta år sen. Familjen ville omvandla huset till en bostad där de skulle trivas och där prägeln skulle sättas av deras personliga stil. Det har man lyckats med, och den känsla av ”offentlighet” som kyrkan lämnade efter sig har nu förbytts mot en hemtrevlig känsla där val av färg och form gör tydligt vilka det är som bor här nu.
Tecken på att huset är gammalt och från början har använts som stationshus får man leta lite efter, men de finns där; i grunden, på vinden, i väggarna. Under huset hittar man exempelvis gammal räls. Martin säger att han tror att man hade lite gamla skenor till övers och så använde man dem till att stötta upp huset.
Vinden är totalt utbränd, brädorna helt svarta, och gissningsvis är det de gamla ångloken som är boven. Det har dock visat sig vara bra, för nu behöver man inte oroa sig något särskilt varken för mögel eller nya bränder.
Om det verkligen är någonting att sträva efter, att gamla hus ska se ut och användas som de alltid har gjort är frågan. Om de ska få finnas kvar kanske det är viktigare att de får sig ett ansiktslyft i tidens anda då och då. Vem vet, om hundra år kanske det gamla stationshuset i Örtomta hittat sig en helt ny och för 2113 fungerande outfit.