Susanna Stern flyttade till Linköping som elvaåring. Idag är hon en av Sveriges mest anlitade operasångerskor.
Onsdagsintervju
– Det är inga roliga tider för oss kulturarbetare. Det är jättetufft med motivationen, när jag inte vet om det jag övar på blir av. Så tror jag de flesta i branschen känner just nu, säger Susanna.
När vi kliver in hemma hos familjen Stern i Linghem så måste vi göra det snabbt.
– Är ni beredda? säger Susanna genom den glipa hon håller upp i ytterdörren.
Det är nakenkatterna Gecco, Viggo och Blixten som gärna smiter ut om man håller upp dörren för länge.
Susanna Stern kan vara Östergötlands mest okända stjärna. I elva år har hon försörjt sig som sopran på de svenska operascenerna.
Hur kom du på idén att bli operasångerska?
– Mamma och pappa lyssnade alltid på opera när jag växte upp, särskilt då Maria Callas (grekisk-amerikansk sopran som levde 1923-1977). Redan som liten blev jag tagen av hur hon berör med sin röst, hur hon målar känslor med rösten. Så när jag var sex år sa jag ”jag ska bli operasångerska” och när jag var sju sa jag ”nu måste jag börja ta sånglektioner”. Sen har det bara fortsatt.
Har du talang för just opera?
– Ja, jag tror jag har en naturlig fallenhet för klassisk sång och opera. Samtidigt som jag format rösten då jag tagit sånglektioner hos klassiskt skolade sångpedagoger. Att vara operasångare handlar om att höras över en jätteorkester och att projicera sin röst så det är inget man bara lär sig, det är ett långt arbete som tar många år. Det går att likna vid vilken elitsatsning inom sport som helst.
Vad innebär naturlig fallenhet?
– Att man har bra gehör, sjunger rent och har en klar, vacker klang från början. Så själva grundrösten hade jag från början, och musikaliteten och viljan att berätta något för andra fanns också tidigt.
Så hur mycket är talang och hur mycket är hårt arbete?
– 50-50 ungefär. Lusten till sången är a och o så även återhämtning är viktigt. Det är ju muskler man arbetar med så det går inte att öva hur många timmar som helst per dag. Sen är yrket så mycket mer än bara sång. Jag jobbar mycket med det mentala och fysiska också. Hela jag är ju instrumentet.
Så om du är stressad eller sämre tränad så märker du det i sången?
– Ja, jag är småbarnsmamma så jag har kämpat i perioder, med sömnbrist och förkylningar. Oftast försöker man genomföra föreställningen även om man är genomförkyld, som när jag sjöng Nattens drottning på Kungliga operan med bihåleinflammation och en liten bebis som skulle amma i pauserna. Man ställer inte gärna in i vår bransch, the show must go on (showen måste gå vidare). Vi får inte en spänn om vi ställer in. Lönen ges oftast per föreställning, inte för repetitionerna.
– Jag glömmer aldrig när jag gjorde en av mina huvudroller på Kungliga operan. Jag var höggravid, genomförkyld och det kliade i halsen genom hela föreställningen. I slutet, i min långa aria, kände jag "jag måste hosta, jag måste hosta". Så till slut hostade jag och försökte få det att se ut som att det tillhörde tolkningen. Det var hemskt, efter det ville jag sluta och ta ett vanligt jobb.
Coronakrisen, och den totala stiltje i kulturlivet som den medfört, gör 2020 till det tuffaste året någonsin för Susanna och hennes kollegor.
– Jag tror vi alla lever på hoppet inför hösten. Jag hoppas verkligen man hittar ett sätt att öppna upp. Människor behöver kultur för att må bra. Operahusen säljer biljetter för fullt till höstens föreställningar. Kungliga operan, där jag ska göra Snödrottningen i höst, säljer med flera mellanrum på varje rad. Det tror jag är bra.
Har du övervägt att skaffa ett annat tillfälligt jobb?
– Inte än. Jag har fullspäckat schema från och med i höst och 1,5 år framåt, så jag hoppas det blir av. Så många olika spännande projekt har jag nästan aldrig haft. Det är typiskt. Men blir hela hösten inställd måste jag nog hitta något. Än så länge har det rullat på för mig, men min man (Johan) är absolut min trygghet. Vi har varit ihop i snart 18 år. Han är fast anställd och har ett bra jobb. Det vore en helt annan situation om jag levde ensam och inte visste om det skulle komma in pengar.
Susanna Stern spelade Don Giovanni på Norrlandsoperan i början av mars när pandemin slog till som över en natt i Sverige.
Sedan dess har hon bara övat och förberett sig hemma i Linghem.
– Jag jobbar mest när familjen inte är hemma. Om barnen är hemma så tycker de att det låter hemskt. Charlie, min son, sa en gång till förskolepedagogen: ”Du sjunger mycket bättre än mamma. Hon sjunger så konstigt.”
Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig här hemma?
– Då lämnar jag barnen, det yngsta runt 9.30, och tränar sen fram till lunch. Antingen styrketräning eller löpning. Efter lunch jobbar jag med musiken fram till fyra ungefär. Övar, översätter och lyssnar om vartannat.
Översätter du själv?
– Ja, ord för ord så jag vet vad vi säger och sjunger. Jag gestaltar ju en roll så det är oerhört viktigt. Det tar tid innan allt sitter, men jag är väldigt intresserad av språk, så det är ju en fördel.
Susanna i aktion i operan "Nattens drottning".
Maken Johan är uröstgöte, uppvuxen i Linköping, medan Susanna flyttade till Linköping som elvaåring från Stockholm. Den tidiga musikbanan gick via Linköpings musikklasser och Musikgymnasiet De Geer i Norrköping.
Pratar ni mycket opera hemma?
– Nej, väldigt lite. Jag gillar mycket annat, som odling och natur, och ingen av våra vänner i Linköping är musiker. Jag tror jag mår bra av livets kontraster, det intensiva storstadslivet under mina operaproduktioner där man lever i musiken totalt till det lugna livet på landet när jag är hemma. Där min roll som mamma är den viktigaste.
Hur är konkurrensen i Sverige för sopraner?
– Helt galen. Sopran är det tuffaste röstfacket, det finns hur många duktiga sopraner som helst. Vi har en fin sångtradition i Sverige. Dessutom konkurrerar vi inte bara med andra svenskar utan med sopraner från hela världen.
Hur lång är en soprankarriär?
– Det är väldigt olika. En av mina stora idoler, slovakiskan Edita Gruberová, är över 70 år och har lyckats behålla sin sångröst. Hon sjunger både dramatiska roller och de höga, vackra flickrollerna. Det gäller att ta hand om sin röst. Hade inte jag lyssnat på min kropp och röst nu efter att ha fött två barn, eller om jag hade sjungit för mycket när jag varit sjuk eller valt fel repertoar så hade karriären kunnat ta slut nu runt 40.
Vad gör du om tio år?
– Jag hoppas att jag börjat sjunga dramatiskt, kanske Wagner. Stora sopranroller som Verdi. Rösten går åt det hållet.