Inte lika färgrikt är arbetet som Julia Sthillert gjort med så kallad karbonteknik. Då ritar man först upp motivet på genomskinligt papper och kopierar sedan över det till faneret med karbonpapper.
Det säger Leif Burman, dekupör och lärare på LiU Malmsten i Stockholm. Där får studenterna på möbelsnickeriprogrammet pröva på att arbeta med intarsia. Och den som är intresserad kan även jobba vidare med intarsia i andra kurser.
– Många unga idag är väldigt fascinerade av intarsia och det finns ett stort intresse för dekorering överhuvudtaget, säger Leif Burman. Det är fascinerande att kunna skapa olika mönster och bilder av små fanerbitar. Utmaningen är att använda sig av träbitarnas egna mönster. När det händer något i ytan så blir bilden mer levande.
Vi har träffats i de moderna skollokalerna på Lidingö i Stockholm för att prata om det gamla hantverket som i Sverige hade sin storhetstid under 1900-talets första hälft. Det var då Mjölby Intarsia var en stor aktör på området. Och det var också då som inrednings- och möbelarkitekten Carl Malmsten, som gärna använde sig av intarsia i sina möbler, verkade. Och som också startade den skola som år 2000 blev en del av Linköpings universitet.
Idag förekommer intarsia inte alls i samma omfattning som på den tiden. Att intarsiaindustrin försvann tror Leif Burman bland annat beror på att den inte hängde med sin tid. Mönstren utvecklades inte och hantverket tog tid. Idag är konstarten friare och det finns enklare tekniker, vid sidan av de traditionella, som gör att det kan gå snabbare och enklare att skära ut fanerbitarna.
– Intarsian fick ett uppsving under 1980-talet. Och man kan möjligen se ett litet uppsving just nu, säger Leif Burman som själv får en del uppdrag vid sidan av lärarjobbet. Han håller även kurser runt om landet i hantverket.
Julia Sthillert använde sig av en intarsiateknik som kallas fausse marqueterie, eller falsk intarsia, där träet blir infärgat i sitt examensarbete. Skåpet ritades av möbeldesigneleven Johannes Lif och henne själv och byggdes av Julia.
– Och de blir oftast fulltecknade, så visst finns det ett intresse. Men för att intarsian verkligen ska ha någon framtid krävs det nog att konstformen kommer in på gallerierna.
Om man ska döma av de studentarbeten som Leif Burman visar upp så finns det absolut förutsättning för det. På intarsiakursen får studenterna i uppgift att skapa en historia, som antingen handlar om dem själva eller som är fiktiv. Historien ska illustreras med intarsiateknik och resultaten ser både moderna och spännande ut.
– Av våra studenter är det kanske en vartannat år som fortsätter att arbeta med intarsia. Men då är det nog mest som komplement.
En av de studenter som både arbetat på mer traditionellt sätt och med så kallad falsk intarsia, fausse marqueterie, är Julia Sthillert. Hon har tidigare gått skolans möbelsnickeriutbildning och utbildar sig där nu till möbeldesigner.
– Jag vill göra både och, både formgivning och det praktiska momentet, förklarar hon via whats app.
Cirka 200 timmar tog det Leif Burman att göra sitt gesällprov Stockholmsflanören på dåvarande Carl Malmstens skola 1986.
Intarsian upptäckte hon redan på träslöjden i grundskolan men då visste hon inte hur man gjorde. Och det gjorde inte hennes lärare heller.
–Men jag blev nyfiken. Och när jag upptäckte att kursen i intarsia fanns på Carl Malmsten blev jag glad, säger Julia Sthillert som tycker att det vore synd om hantverket glöms bort.
– Jag vet inte om folk verkligen förstår vilket fantastiskt hantverk det är, fortsätter hon. Det är som att måla bilder, fast med bara trä.
Även Julia Sthillert tror att hantverket måste moderniseras för att det ska kunna överleva.
– Jag tror att intarsia har en framtid på olika plan. Det ena är att det industrialiseras och det andra att det blir lite mer av do it yourself. Att arbeta med intarsia i ett lagom stort projekt kan vara en mindfulness-aktivitet. Det är ju därför folk stickar, för att få ro, säger hon.
"Alla har ett förhållande till trä", konstaterar Leif Burman, dekupör och lärare på LiU Carl Malmsten.