Okej, rörelsepaus, vi kastar penna!
Läraren Ylva Lunds uppmaning lyds omedelbart, alla elever ställer sig upp, kastar sina pennor några varv i luften och försöker sedan fånga dem.
Efter några minuter avbryter Ylva: ”Okej, det räcker så. Då sätter vi oss ned och fortsätter jobba.”
Även nu lyder eleverna och ganska omgående sitter de i sina grupper igen och jobbar med engelskan.
Jag är på besök i klass 5C och 5D på Alléskolan i Åtvidaberg.
Lärarna Ylva Lund och Sofie Schildt har bjudit hit mig för att visa varför de älskar sitt jobb så mycket.
Sofie:
– Folk säger alltid "Jobbar du som lärare? Å fy!". De tycker alltid synd om en, men jag älskar att vara lärare.
Ylva fyller i:
– Många säger ”Att du orkar!”. Samtidigt är det ju upp till oss att se till att vi orkar. Det är därför jag och Sofie samarbetar på det sätt vi gör.
Redan en halvtimme före skolstart är flera lärare och elever på plats i Alléskolan.
I korridoren står tre barn och talar lågmält med varandra, i ett av klassrummen hörs en Robbie Williams-ballad ur en högtalare, där talar Sofie med två elever om något som ska hända under dagen och Ylva står vid ett ståbord och förbereder sig vid datorn.
Lugnet är slående, mysfaktorn enorm.
– Många kommer tidigt och vill ha en stund tillsammans, de hänger, pratar eller spelar spel, berättar Ylva. Vi är här så många timmar tillsammans varje vecka så det blir som en extra familj.
Ylva och Sofie vill visa vad samarbete kan betyda för lärares situation.
De är båda ensamlärare, den ofta utsatta och omdebatterade gruppen vars tillvaro förändrats kraftigt på senare år, bland annat med en tyngre administrativ börda då lärarna förväntas dokumentera mer.
– Vi arbetar med båda våra klasser tillsammans. Ibland tar vi en mindre grupp, ibland en större grupp, säger Ylva.
Sofie fortsätter:
– Det är vårat sätt att skapa mer resurser. Vi tycker vi får det när vi slår ihop grupperna och är två pedagoger. Vi får bättre överblick.
Ylva:
– Vi kan ändra om i grupperingarna i klasserna och vi lär känna barnen på ett annat sätt. De blir tryggare när vi ser dem oftare, de kan komma till vem som helst av oss, vi får en större dynamik i gruppen.
– Att arbeta så här gör också jobbet mycket roligare. Att vi kan bolla med varandra. Annars är du rätt ensam som lärare. Ibland tar man ju beslut som föräldrar inte tycker om, då är det skönt att kunna bolla det med varandra, ”gjorde vi rätt, eller skulle vi gjort annorlunda?”.
Samarbetet underlättas förstås av att Sofie och Ylva bara har 20 elever vardera i sina klasser.
– Vi slår alltid ihop våra föräldramöten i hela arbetslaget. Så fort vi ska samlas så kör vi gemensamt. Det är jättetryggt, tycker Sofie.
På engelskalektionen sitter 15 elever i fyra smågrupper. De frågar och hjälper varandra i grupperna. Hela tiden i en låg samtalston. Trots att lektionen är i full gång, och diskussioner pågår på flera ställen i klassrummet, så är det förhållandevis lugnt.
Så fort någon talar lite för högt så hyschar Ylva eller resursen Pelle Österström.
Under mina nio grundskoleår på 1970- och 80-talet tror jag inte jag fick hjälp av en klasskompis en enda gång, vi satt i våra bänkar och lyssnade på läraren eller jobbade med våra uppgifter på egen hand, i dag hjälper eleverna varandra på de flesta lektionerna.
Det ser roligt ut, som att barnen gör det med lust och glädje.
– Vi tränar mycket på det, berättar Sofie. Enskilt och i par och i grupp. Försök själv, diskutera sedan med en kompis eller i grupp. Men vi styr dem hela tiden, de får inte välja själva. Vi försöker vänja dem vid att ta hänsyn till varandra. Målet är ju att alla ska bli fungerande samhällsmedborgare.
Efter lunch i matsalen, där inte mycket, i alla fall inte tillräckligt, har gjorts med inredningen för att dämpa ljudvolymen, fortsätter skoldagen med engelska hos Ylva och svenska hos Sofie.
– Viggo är envis som en åsna. Vad betyder den liknelsen? frågar Sofie eleverna.
Eleverna får sedan en bunt kort med liknelser som de i smågrupper ska spela upp som charader för varandra. Klassen lever upp, en flicka flaxar som en uggla för att få fram "Klok som en uggla", men även om det är hög stämning och många skratt så talar eleverna anmärkningsvärt lågt till varandra.
– Diskutera gärna med varandra om ni kör fast på något, uppmanar Sofie.
När Sofie började som lärare för sju år sedan hade hon visioner om den perfekta undervisningen. Redan efter tre år drabbades hon av utmattningssyndrom.
– Det är bara att inse att den perfekta lektionen inte går att få till, menar hon. Är det något jag lärt mig så är det att kasta planeringen i papperskorgen. Det blir aldrig som du tror. Du hinner så långt du hinner på lektionen, det är inget att stressa upp sig över. Det får ta den tid det tar, det viktigaste är att alla är med på tåget. Att känna av när man kan gå vidare och när man måste backa, det är det svåraste.
Ylva, som varit lärare i drygt 30 år, säger:
– Det är mer komplexa elever nu för tiden. Vi har många olika sorters diagnoser. Många barn som har olika behov, det spretar åt alla håll. Det började förr med att man sa att barnen hade damp, men nu har det grenat ut sig i många olika diagnoser. Språkstörning kommer allt mer och tar över, tycker jag. Jag vet inte varför, om det är för att vi pratar mindre hemma kanske, mindre vardagsprat.
– Sofie och jag har diskuterat fram en grund som vi tycker alla elever behöver få med sig. Vi jobbar mycket med bild och tal, så vi möter de med svårigheter tillsammans med de andra barnen. Alla får samma grund även om den ibland är mer riktad mot vissa.
Dagen avslutas med en gruppövning av det mer avancerade slaget. Alléskolan är med i ett projekt där eleverna, på uppdrag av föreningen Framtidsfrön, ska skapa en miljövänlig drömskola. Tidigare har de, i grupper om fyra, spånat fram vad de vill att skolorna ska innehålla, den här dagen gör de modeller med kartong, papper och klister.
Simon Hammarqvist, Vilhelm Paju och Vilma Larsson-Säberg formar sin drömskola i en gammal datorkartong.
– Det är jätteroligt att jobba tillsammans, även om vi inte alltid tycker lika, säger de.
Att det är så starkt fokus på samarbete passar förstås eleverna olika bra.
– Alla barn har inte alla de förmågor som vi ska bedöma, speciellt inte de som har en diagnos, säger Ylva. Ändå ska de bedömas utifrån samma kriterier. Det blir att man bedömer förmågor som de aldrig kommer besitta. Det nya betygsystemet gör dessutom att betyget hamnar på ens lägsta nivå vilket drabbar den gruppen hårt. Det är som jag ser det ett av skolans största problem.
Innan vi skiljs åt går vi ut på skolgården, Ylva, Sofie och jag, där jag vill ta en bild på dem i stora gungan.
Då säger Ylva:
– Man gör skillnad som lärare. Det kanske inte känns varje minut men man gör verkligen det.
Sofie fyller snabbt i:
– Ja, det är det som är glädjen med jobbet, att få vara med och påverka barnens framtid.
De tittar på varandra och ler, leenden som blir skratt när de kliver upp i gungan.
Dagen på Alléskolan närmar sig sitt slut.
En dag full av samarbete – en dag full av glädje.