Han menar att de som har anhöriga som missbrukar eller är psykiskt sjuka har bättre kunskap om och större förståelse för de här problemen.
-- Egentligen skulle jag vilja bjuda in föräldrar i Hjulsbro och även andra på ett öppet hus så de fick se vilka vi är, säger han.
Vi träffas i Nils lägenhet på Landeryds ängar. Det är mörkt i rummet. Här finns skivspelare och utmed väggarna trängs vinylplattor i låga hyllor. Framför en stor hörnsoffa står ett bord belamrat med allsköns verktyg, skruvar och annat. Nils lever på socialbidrag men ägnar mycket tid åt att fixa med sina prylar. Hans händer är svarta av olja.
-- Förut bodde jag i Trollhättan i en liten lägenhet. Jag kom hit för två år sedan och såg boendet här som världens chans, berättar han. Nära naturen, lugnt och skönt och gott om plats för alla mina grejor.
Nils uppger själv att han inte direkt missbrukar, men äter antidepressiva medel sedan nio år tillbaka.
-- Jag vet att jag ser ut som en urskogsvilde men jag är inte farlig för allmänheten. När jag har mina svackor blir jag apatisk.
Ibland när han är nere i Hjulsbro blänger folk på honom.
-- Men ingen av oss är i samhället så ofta, säger han. Vi är här eller inne i stan.
Klas, 49 berättar att han cyklar in till city två gånger om dagen. Han har bott i Landeryd i snart två år och trivs bra.
-- Man får vara ifred för myndigheterna.
I över 30 år har han missbrukat amfetamin. Ibland får han "ryck" (vredesutbrott), berättar han.
-- Men de går inte ut över någon annan än mig själv.
När det gäller diskussionerna om Landeryds ängar är Klas väl medveten om de synpunkter som människor runtomkring har på boendet. Att det har ökat både inbrott, stölder och skadegörelse i Hjulsbro
-- Vi har skitdåligt rykte, konstaterar han. Folk litar inte på knarkare och vi är narkomaner. Men det betyder inte att det är vi som begår alla brott. Faktum är att vi också blir av med grejor. Själv är jag containerpundare (finansierar missbruket genom att sälja saker som andra slängt i containrar).
Jonas, som bott i Landeryd i två år, menar att det är problem från tiden när boendet öppnade som fortfarande färgar bilden av människorna där.
-- Nu är vi som en handduk som folk kan torka av sig skiten på, säger han.
Samtidigt tror han inte att kritiken är allmänt utbredd utan att den finns hos en grupp som syns och hörs.
Jonas har precis som Klas missbrukat i många år, sniffat lim, druckit alkohol och tagit tabletter. Trots vistelse på behandlingshem har han inte lyckats bli drogfri. På frågan om det är så klokt att den som någonstans vill bli fri från sitt beroende bor tillsammans med andra missbrukare, svarar han.
-- Ja, kemin stämmer ju.
Han beskriver en speciell gemenskap som finns på Landeryds ängar. Den går förlorad när utrymmena görs om till ett boende för personer med dubbeldiagnos (psykisk sjukdom och missbruk) och de flesta som bor här nu får flytta. Det är trist att splittras, tycker de personer Corren talat med. Fast en av dem, Niklas, gissar att han får bo kvar.
-- Jag har en dubbeldiagnos, säger han. Som det fungerar i dag går jag in till personalen och får min medicin. Jag är ganska lugn, tror inte att jag har en stämpel på mig att jag skulle vara farlig.
Även om han helst av allt skulle bo ensam i ett torp på landet, anser han att det planerade boendet för personer med dubbeldiagnos kan bli bra.
-- Ja, med rätt personal kan det fungera fint, instämmer Nils.
Att det skulle göra Hjulsbro till en våldsam plats ställer ingen av de här personerna upp på.
Niklas är tyst en stund, sedan säger han.
-- Någonstans måste ju folk bo.