Det luktar inte rök eller ånga om tåget i dag, det är eldningsförbud och då går det inte att köra ett ånglok. Så passagerarna får nöja sig med ett disellok från 70-talet. Men det blir en lika fin resa ändå.
– Både stora och små får stå på knä på bänkarna och titta ut, säger Gert Ekström som är tågbefälhavare på resan.
Färden går i öppna vagnar, så det är lätt att sticka ut huvudet och titta på omgivningarna. Sakta men säker tuffar tåget fram genom skogen. Det går inte fort, den tillåtna maxhastigheten är 20 kilometer i timmen. Men vi åker nog snäppet långsammare ändå. En bit på vägen stannar tåget, nu ska det vända och backa ner till destinationen.
– Vi är det enda tåget som har en egen badplats. Det har inte SJ va, säger Gert när vi rullar mot sjön.
När tåget stannar hoppar spårhunden Dixi direkt av och springer ner för att bada. Att se henne hämta pinnar i vattnet verkar vara en lika stor underhållning som de gamla vagnarna för barnen.
Efter en kvart är det dags att åka tillbaka. Alla hoppar ombord och njuter av tillbakafärden i skuggan från vagntaket.
När tåget rullar in till Lakviks station sitter ordförande för Risten – Lakviks järnväg, Gudrun Thorslund, och väntar på oss utanför stationshuset som även är ett fik. Hon berättar att det är många från Åtvidaberg som kommer och besöker dem, men även tågentusiaster och turister från andra orter. Efter ett tag är det dags för nästa färd.
– Vi vinkar alltid av tåget, varje gång det åker, säger Gudrun och ropar hej då till de nya passagerarna.
På sommaren kan man åka med tåget på lördagar och söndagar. Avgångarna sker klockan 11, 12, 13, 14 och 15 från Lakviks station och resan tar cirka 45 minuter.