Äntligen har det torkat upp i trädgården på landet. Senast vi var här, för två veckor sedan, kom det drygt tio centimeter snö på lördagsnatten och trädgårdsarbete var väl det sista jag tänkte på.
Men nu är det bråttom. I helgen som gick visade drivorna av snödroppar att våren verkligen ligger i startgroparna. Och jag som har en massa saker som jag inte hunnit ta tag i... Nu måste jag skynda mig, ut och hämta grensax och räfsa. Jagade ut mannen med motorsågen, för att hjälpa mig stycka ett par stora grenar som brutits från gamla körsbärsträd i vinterblåsten. Här gäller det att få bort grenarna medan man fortfarande kan gå under träden.
Vi har en stor gammal trädgård med mängder av höga träd bland mossiga stenar. Låt oss kalla den naturträdgård. Vissa partier under träden är lundar, där löven inte räfsas bort utan de blommande örterna slipper kämpa mot gräset. Nu är hela de här lundarna fulla av små blå spjut, där det kanske redan till helgen börjar anas ett klarblått scilla-skimmer. I sin fulla prakt är trädgården i sitt varma söderläge nästan helt blå.
Jag kände stressen öka för varje solig minut – jag måste få bort de stora trädgrenarna medan jag åtminstone inte trampar ned alla blommor. Och vad hittar jag? Påskliljor decimetern höga, blåsippor lite överallt som är uppe men fortfarande böjer på nacken. Någon enstaka hade vänt ansiktet mot solen. Det är ännu tidig vår, och jag är sen!
När jag släpar den sista körbärsstocken ut i hagen och vräker upp den på eldhögen vi brukar ta hand om i påsk, ser jag i ögonvrån en färg som bryter mot det torra gräset. Kan det vara möjligt? Jo, det är sant – det blommar en tibast i lunden! Nära metern hög, full av mörkrosa honungsdoftande blommor, har den i tysthet växt här flera år utan att jag upptäckt den.
Jag sniffar runt som en hund och har snart fått syn på ytterligare tre tibastplantor vid vår flaggstångskulle. Inte lika praktfulla som den i trädgårdsgränsen, men ändå!
Tibast är en blomma jag verkligen fascineras av. Varför blomma nu, när det ännu blir frost varje natt? Och den är kortlivad, rätt vad det är ger den lilla busken bara upp andan. Vi har haft fyra tibastbuskar i trädgården förut, och jag har aldrig förstått när de plötsligt bara torkar ihop och dör. Eller hur de hittar nya platser att plötsligt dyka upp på.
Detta fynd var helgens absoluta höjdpunkt och nu kan jag knappt vänta till lördag när jag får fortsätta upptäcktsresan bland torra löv och nedfallna kvistar. Jag håller tummarna för sol. Kanske går det rent av att plocka en blåsippa?