En av de bästa stunderna på dygnet är när lugnet lagt sig i huset och alla sover utom jag. Jag går den vanliga rundan och släcker lampor och borstar tänderna samtidigt. Regeln om att tandkräm nyttjas i badrummet och ingen annanstans slutar gälla så fort barnen somnat. Det är en av fördelarna med att vara vuxen. En annan är att man bestämmer själv exakt hur länge man vill läsa på kvällen. Ingen kommer in och lyfter på täcket och tar boken just när det är som allra mest spännande eller romantiskt. Jag minns tydligt frustrationen när jag var yngre och hur mamma lade sig i upplösningen och helt okänsligt deklarerade att Kitty Drew kunde frysa sin jakt på skurken och vänta till nästa kväll.
I dag heter mina hjältar bland andra Jack Reacher, Michelle Maxwell, Arto Söderstedt och Harry Hole. Inte mycket går upp mot en kallhamrad deckare. Arne Dahl har språket, Lee Child detaljerna och de exakta beskrivningarna av varje ordväxling och slagsmål, Joe Nesbö spänningen och hemskheter på gränsen till övermäktiga, medan David Baldacci spottar ur sig så många nya superagenter att det knappt går att hålla isär dem. Men vem kan inte ömma för Amos Decker till exempel?
Nej, en välskriven nagelbitarthriller slår det mesta i bokväg. Med ett undantag. Jane Austen. Min husgud och idol. Jag läser och läser. Och läser igen. Skrattar, gråter, älskar, förfasas och hoppas. Vandrar över hedar och promenerar i Bath. Äter långa middagar i för hårt snörade korsetter. Det är underbart att vara en del i hennes romaner. Att fundera över hur hon behandlar orden. Länge sparade jag Mansfield Park för att ha en bok kvar att längta till, men i höstas kunde jag inte hålla mig längre. Så nu när jag till slut vet att det går väl för Fanny Price på de sista sidorna så får jag om och om igen nöja mig med att beundra Janes sätt att skriva. Och det är inte så bara.
Ja, det är härligt med böcker. Vad läser du? Vad har jag och många med mig kanske missat? Jag vill gärna publicera boktips i Bostad under våren. Skriv några rader till mig om din favoritbok och vad det är som gör den så bra. Och ta gärna en bild på omslaget. Dela med dig av dina läsupplevelser!
Till sist måste jag berätta om något fint som hände nyligen. I min förra krönika skrev jag om min lille 6-åring som var med på julottan för första gången och trodde att det var kungen som talade när prästen gick upp i predikstolen. När vi kom hem i den tidiga morgonen berättade han för storebror att han träffat kungen och att han bjöd på pepparkakor och jordgubbar. Det stämde ju inte riktigt förstås, men när det gäller att busa med brorsan kan det ju vara tillåtet att skarva lite.
Dagen efter att krönikan publicerats i tidningen ringde det på dörren hemma. Utanför stod julotteprästen. Han hade med sig en fin påse med jordgubbar och pepparkakor – av märket Kung Oscar – och en hälsning till 6-åringen.
Att ta reda på var vi bor, ta sig tid att handla och åka ända hit – det var verkligen både roligt och omtänksamt.
Sonen blev jätteglad och satt länge med sina jordgubbar vid köksbordet. På tal om en upplevelse att spara nära hjärtat!