Det var en lugn och vacker sommardag, närmare bestämt den 18 juli 1998. Jag jobbade helg, satt ensam på redaktionen i Vadstena och skrev en artikel efter att ha varit ute på ett jobb under förmiddagen. Då plötsligt pep det till i polisradion, utrustning som var en självklarhet på en tidningsredaktion på den tiden. Det verkade vara den välbekanta signalen för stort larm. Och mycket riktigt:
– Stort larm, tågolycka i Vadstena, stationsområdet, sa en röst från larmcentralen.
Jag hajade till. Hörde jag rätt? Tågolycka? Jo, snart repeterades meddelandet och jag, fortfarande starkt skeptisk, plockade åt mig block, penna och kamera för att trampa bort till stationen på redaktionscykeln. Jag befarade att det var någon som blivit påkörd av tåget, samtidigt kändes det lite konstigt, tågen på museijärnvägen brukade ju åka i snigelfart på stationsområdet.
Scenen som mötte mig när jag ett par minuter senare kom fram var smått overklig. Där låg en vält vagn, runt om gick omtumlade människor. Några satt på marken, blod rann i ansikten på några av dem, människor grät och flera fick hjälp av folk från järnvägsföreningen, som såg skärrade ut också dom. Det rådde att allmänt chocktillstånd.
Deltidsbrandkåren anlände ungefär samtidigt som jag. Snart kom en ambulans, snart en till och ytterligare en. Så småningom var området fullt av utryckningsfordon. Som reporter är det en svår situation, förstås. Det gäller att inte störa räddningspersonalen, inte vara för närgången mot uppenbart chockade människor, samtidigt ska man inhämta så mycket information som möjligt. Ganska snart kunde det konstateras att ingen var allvarligt skadad, men 16 personer fördes ändå iväg med ambulans.
Det här var före webben, så jag hade gott om tid på mig. Det jag gjorde skulle publiceras först i måndagens tidning. Så först dagen efter skickade jag in min filmrulle (någon som minns sådana) med bussen till Motala och hade hunnit prata med alla jag behövde. Järnvägsinspektions man kom också på söndagen för att undersöka olycksplatsen.
Händelsen fick förstås väldigt stor uppmärksamhet och för Museiföreningen Wadstena-Fogelsta järnväg blev det ett hårt slag. Det kändes lite sorgligt, vi hade gjort många reportage om föreningen och alla de eldsjälar som ägnade så otroligt mycket tid åt både tågen och järnvägen, nu lamslogs verksamheten. Samtidigt var det förstås oerhört viktigt att man såg till att skulle vara riskfritt att färdas på museijärnvägen. Det skulle ta många år innan man kunde återuppta passagerartrafiken på smalspåret och än i dag är det bara en liten del av sträckan som trafikeras.