Han säger det också till passagerarna längst fram. Ibland får han svar, ibland inte, ofta tittar passagerarna bort, men oavsett vilket så gör han likadant varje morgon.
Som ni förstår är han en riktigt udda gubbe, den här fina mannen.
Så gör vi ju inte i Sverige. Inte nu för tiden.
I Sverige idag hälsar vi inte på okända. Vi tittar inte på dem heller. I alla fall inte när de ser, när det är risk för att blickarna ska mötas. Nej, hemska tanke, tänk att möta en främlings blick.
När vi kommer till vår busshållplats, eller kliver på vår buss, ser vi därför till att inte titta eller hälsa på någon. Jag klarar mig själv, du är ingen för mig, det är budskapet vi ger varandra.
Gör det något då? Spelar det någon roll om man hälsar eller inte? Kan ett hej eller ett leende göra någon skillnad?
Timothy Snyder, historiker och professor vid Yale University i USA, menar det i sin bok ”Om tyranni” som gavs ut förra året. Det är förstklassig läsning rakt igenom där Snyder listar sina 20 lärdomar av det 20:e århundradet.
Han gör det i spåren av Donald Trumps framgång för att visa hur historien upprepar sig, att mänskligheten idag inte är mycket klokare än på 1900-talet då Europas demokratier fick vika sig för fascismen, nazismen och kommunismen.
En av Snyders lärdomar, hur man håller bort tyrannin, hur man stärker demokratin, handlar om just ögonkontakt. Han skriver: ”Ta ögonkontakt och håll samtalet igång. Detta är inte bara artighet. Det ingår i att vara medborgare och ansvarskännande samhällsmedlem. Det är också ett sätt att hålla kontakt med omgivningen, bryta ner sociala barriärer och förstå vem du ska och inte ska lita på.”
Snyder fortsätter: ”Vare sig episoderna utspelade sig i det fascistiska Italien på 1920-talet, i det nazistiska Tyskland på 1930-talet, i Sovjetunionen under Den stora terrorn 1937-38 eller under utrensningarna i det kommunistiska Östeuropa på 1940- och 1950-talen, mindes de som levde i förtryckets skräck hur deras grannar hade behandlat dem. Ett leende, ett handslag eller ett god morgon – banala gester i en normal situation – fick stor betydelse.”
Jag skrev för ett par veckor sedan om hur vi människor reagerar kemiskt när vi har ögonkontakt med hundar. Detsamma gäller självklart mellan människor. En varm blick, ett leende, får våra kroppar att koka av lyckohormonet oxytocin. Vi blir glada, avslappnade och omedvetet känner vi oss tryggare.
Men i Sverige idag ökar känslan av otrygghet. Ju mer vi fjärmar oss från varandra, desto mer otrygga känner vi oss. En majoritet av befolkningen mellan 16 och 79 år uppger i Brås nationella trygghetsundersökning att de är trygga i sitt område, men nästan en femtedel, 19 procent, uppger att de känner otrygghet. En ökning med fyra procentenheter sedan året innan.
I stället för att hälsa på andra människor ägnar vi oss åt våra smarttelefoner. Där läser vi gärna sånt som bekräftar våra egna tankar, där skriver vi om oss själva, tar kort på oss själva, allt för att bekräftas som smarta, coola, intressanta, roliga och vackra.
Ett beteende som gör oss mindre empatiska.
Sherry Turkle, forskare på Massachusets Institute of Technology, har vid flera tillfällen talat om detta, att studier i USA visar att människors förmåga att känna empati har gått ner 40 procent de senaste 20 åren. I sitt uppmärksammade TED-föredrag "Tillsammans men ändå ensam?", som setts över fyra miljoner gånger, säger hon:
– De där små apparaterna i våra fickor har en så stark psykologisk dragningskraft att de inte bara ändrar det vi gör, de ändrar också vilka vi är. En del av det vi gör med våra apparater är sånt som vi bara för några år sedan skulle tyckt var konstiga eller stötande, men det har snabbt blivit en vana att göra så.
– Nuförtiden förändrar mobilerna våra sinnen och hjärtan därför att de erbjuder oss tre tacksamma fantasier. Ett, att vi kan lägga vår uppmärksamhet där vi vill ha den; två, att vi alltid vill bli lyssnade till; och tre, att vi aldrig kommer att behöva vara ensamma. Och den där tredje föreställningen, att vi aldrig behöver vara ensamma, är central för vårt psykes förändring. I den stunden som människor är ensamma, om så bara för några sekunder, blir de oroliga, får panik, blir rastlösa, och sträcker sig efter en apparat.
Sherry Turkle har två råd:
– Börja tänka på ensamhet som något bra. Skapa tid för det. Finn sätt att visa dina barn att detta är värdefullt. Skapa fredade platser i hemmet – köket, vardagsrummet – och låt dem bli platser för samtal. Gör likadant på arbetsplatsen. På arbetet är vi så upptagna med att kommunicera att vi ofta inte har tid att tänka, vi har inte tid att prata, om de frågor som verkligen betyder något. Ändra på det. Viktigast av allt, vi måste verkligen lyssna på varandra, vilket inkluderar även de tråkiga bitarna. För det är när vi stapplar eller tvekar eller tappar orden som vi öppnar oss för varandra.
I "Om tyrannin" för Timothy Snyder också fram, som en av sina 20 lärdomar, att människor ska ge bidrag till goda ändamål, för som han skriver: ”Då har du själv gjort ett val som stöder civilsamhället och hjälper andra att göra gott.”
I brittiska välgörenhetsorganisationen Charities Aid Foundations årliga ranking av världens länder är Sverige 34:a. Rankingen grundar sig på tre områden – ekonomiska bidrag, hjälp åt främlingar och volontärsarbete – där de utfrågade i alla länder fått svara på om de ägnat sig åt något av det den senaste månaden. Sverige är bra på det ena, att ge pengar (där är vi på plats 16 i världen), men betydligt sämre på de två andra, volontärsarbete (96) och att hjälpa främlingar (56).
Vi ger alltså gärna pengar, men vi hjälper helst inte främlingar i nöd och vi arbetar inte gärna gratis.
Kanske Snyder och Turkle har rätt? Kanske skulle en varm blick, ett hej, ett samtal, tid för att lyssna, föra oss lite närmare varandra – och världen.
Att om vi öppnar ögonen för våra närmaste, så öppnar vi också ögonen för resten av världen.
Jag läste om en nyanländ kvinna som fick frågan om vad hon tyckte var konstigast med Sverige. ”Busspassagerare! I mitt hemland, satte man sig alltid bredvid någon på bussen, här ska man sätta sig så långt ifrån andra passagerare. Jag förstår inte det, då kan man ju inte prata med varandra.”
Jag hörde också om en valpkurs, där det första man lär hunden är ögonkontakt och att det görs genom att hålla en godisbit bakom ryggen.
Där har vi det, på måndag när jag kommer till busshållplatsen ska jag ställa mig framför någon av grannarna, med en kexchoklad bakom ryggen, och när vi sen kliver på bussen ska jag sätta mig bredvid en av dem, hur få vi än är.
Eller förresten, jag gör nog som den gamle mannen, min idol, han som gör så rätt, och säger:
– Morrn, morrn!