Jag skriver den här krönikan vid ett vitt bord. Golvet i rummet är snövitt, stolarna som hör till bordet har ekrygg och vit sits, och fåtöljerna och soffan som står intill går i olika grå nyanser. Här finns förstås filtar och kuddar i blått, gröna växter, tavlor i olika nyanser och ljuslyktor i alla möjliga färger. Och en leksakslastbil med turkosa hjul och knallgrönt tak som undkommit gårdagens städning. Men även de starka färgerna känns – ja, nedtonade, liksom behärskade.
Jag sitter vänd mot vattnet. Fönstren framför bordet går från golv till tak och lämnar ingenting utanför osett.
Hösten är här nu. På riktigt.
Gräsmattan, äppleträden, rhododendronbusken, hortensiorna och den vanligtvis så sprakande salvian... allt har tonats ner på något sätt. Här finns ingen nytta med att hävda sig i sommarens skönhet längre.
Vättern, några steg bort, rör sig sakta. Små, små vågor rullar mot bryggan utan att göra väsen av sig. Molnen går så lågt att det borde gå att sträcka sig efter en tuss.
Doften av fuktig jord och vått gräs når genom fönsterglasen. Regndropparna knackar svagt mot rutorna.
Oktober har lagt sig över tillvaron. Som en stor hand som tycks vilja hålla tillbaka lite. Lugn nu, du måste inte rusa till grillen, till poolen, till båten bara för att det råkar vara sol en stund...
Ta en promenad och känn doften av hösten – du kan vara säker på att det luktar lika gott nu som om en timma eller två. Det finns ingen anledning att skynda.
Här inne påverkas allting av lugnet utanför. Ett stearinljus fladdrar sakta i en silverfärgad ljusstake på den vita bordsskivan. En legogubbe i röd tröja och vit motorcykelhjälm har hamnat under en sittpuff, men ser ut att tycka att det är ganska skönt att ligga där i stillheten. Inte ens den färgglada lastbilen gör något väsen från sig. Det dämpade grådiset utanför tar udden av det vardagliga tempot.
Visst är det skönt! Nog är det vackert i all den återhållna fägring som hösten för med sig.
Plötsligt bryter solen igenom och kastar ljus på träden. Rönnbären som växer ett par meter från sjön exploderar i färg för en stund. Vattenytan gnistrar i silver och ett knallrött eklöv fladdrar till och lägger sig på gräsmattan som har blivit saftigt mörkgrön.
Men det varar bara kort. Molnen motar bestämt undan solen och strax tar grådiset över igen. Lugnet lägger sig.
Jo då, allt det sprakande vackra finns där ute, vi vet. Men låt oss mattas av, luta oss tillbaka och andas långsamt en stund. I en skön, dämpad, nästan förtrollande höst. Den tiden behövs – också.