Träden är skapelsens krona. En majestätisk ek, höstens brinnande aspdungar, den doftande linden. Matplats för humlor och bin. Ett helt eget samhälle mellan topp och rot. Ja, jag älskar träd.
Enligt min mening är de som mest till sin fördel när de får utveckla sin naturliga egenart. Beskärning är i allmänhet av ondo, är min åsikt. Tänk att på långt håll kunna se vilken sorts träd det är, bara genom den särpräglade formen.
Och tänk bara att sitta under ett träd och titta upp i molnen. Där mår själen bra.
Redan när jag var barn brast mina trädkramar-gener ut i full frihet. Jag minns min förtvivlade far som skulle såga ned en björk på villatomten medan jag skrek hysteriskt med ansiktet nedborrat i kudden. Var kom den paniken ifrån? undrar jag nu.
För jag har lugnat mig lite sedan dess, även om jag fortfarande lider av trädsågarångest. Den gångna helgen var hundpromenaden längs Stångån en enda plåga, när flera motorsågar vrålade vid parken längst bort i Tannefors. Motorsågsljud ger mig rysningar. Och mycket riktigt, det var en gigantisk alm som kapades ned.
Den här psykiska svagheten leder ibland till besvärliga dilemman. Som när jag plötsligt insåg att tujahäcken hemma på tomten var helt förvuxen och bortom all räddning.
Sannolikt har den varit i samma dåliga skick i flera år innan jag upptäckte det. När vi tog professionell hjälp smackade de bekymrat efteråt och sa att ”det var tur att de stod så tätt och stöttade varandra, de var helt uppruttna nedtill”. Jag var inte hemma när mordet skulle se, behöver jag nämna det?
Nu är det i stället ett kalhygge i det tidigare så skuggiga hörnet och vi har plötsligt fått nya vyer och många grannar precis inpå oss, känns det som.
Men jag ser framåt. Till våren planterar vi en babytujahäck, som jag ska hålla i tukt och förmaning. Jag har tränat på en nysatt syrénhäck, som redan fått se sig beskuren två gånger för att hålla sig på mattan.
Och vad sägs om vårblommande gul forsythia, en blandning av gula och vita tulpaner och ormbunkar framför häcken? Hmm, och julrosor till vintern. En nystart på kalhygget kan också vara en tröst.