Söndagens stridshandlingar i Azovska sjön, där ryssarna rammade en ukrainsk bogserbåt och öppnade eld mot två mindre örlogsfartyg var egentligen bara ett ovanligt tydligt bevis på att ett krig pågår i regionen, dag efter dag med ständiga offer, både militära som civila. Det som skedde var helt förutsägbart.
Sedan ryssarna olagligt genomfört brobygget mellan Ryssland och Krim, som annekterades 2014, har de på många sätt trakasserat ukrainska fartyg på väg till hamnarna på Azovska sjöns nordkust, bland annat Mariupol. Både Ryssland och Ukraina har baserat krigsfartyg innanför Kertjsundet och de ukrainska fartyg som ryssarna nu besköt och beslagtog var sannolikt på väg att baseras i Azovska sjön.
Innan vi går vidare måste bara först konstateras att den ryska annekteringen av Krim var ett brott mot ingångna avtal och mot hela den europeiska rättsordningen. Det råder ingen som helst tvekan om att Ukraina har rätt att fritt passera in i och befara Azovska sjön.
Man kan fundera över varför den militära konflikten eskalerar just nu. På rysk sida finns sannolikt en långsiktig plan för att tillgodose sina geopolitiska mål vid Svarta Havet. Nato-landet Turkiet kontrollerar inloppet till Svarta havet och ett ryskt försvar i söder kräver att man behärskar hela vattenytan, vilket förutsätter att man innehar Krim. Man kan därför förutse att Ryssland oavbrutet och under lång tid kommer att försöka flytta fram sina positioner, vilka troligen inrymmer en fast landförbindelse till Krim norr om Azovska sjön.
Putinregimens inrikespolitiska problem med sviktande ekonomi och brant fallande stöd hos befolkningen efter en impopulär pensionsreform, kan också skapa ett behov att skifta fokus mot en utrikeskonflikt.
Den ukrainske presidenten Porosjenko har utomordentligt dåliga siffror i väljarundersökningar inför presidentvalet i mars 2019. Han har utnyttjat den uppkomna konflikten till att utlysa ett undantagstillstånd, som parlamentet dock begränsade till att gälla i bara 30 dagar. Men han kan säkert få det förlängt, vilket då ger honom goda möjligheter att påverka valförberedelser och att styra opinionen till sin egen fördel.
Som utomstående betraktare måste vi klara av att både hävda Ukrainas rättigheter och samtidigt försvara landets bräckliga demokrati. Det finns all anledning att kritiskt granska det propagandakrig som nu kommer att följa. Hela den ryska nättrollsarmén kommer att engageras, kanske med en tyngdpunkt på den inhemska publiken.
Men även länder inom EU kan ingå i målbilden i ett försök att splittra EUs stöd till Ukraina. De baltiska staterna kommer att reagera starkt på den militära upptrappningen, varför även Finland och Sverige kan bli mål för en rysk propagandakrigföring.
Det är sannolikt att Natos och enskilda länders signalspaning har en tydlig bild av det som skett. Tyvärr lyfts aldrig sådana underrättelser fram i dagsljuset men statschefer och utrikesministrar är naturligtvis orienterade. Vi får efter bästa förmåga tolka vad de säger och bedöma deras trovärdighet. Margot Wallströms tidiga uttalande om möjliga stärkta sanktioner mot Ryssland pekar kanske på att även svensk underrättelsetjänst kunnat följa förspelet till händelserna i Azovska sjön.