Det brukar pratas om att många människor genomgår en personlighetsförändring när de sätter sig bakom ratten. Eller att folk förändras helt på Facebook, vilket jag skrivit om tidigare. Samma "Dr Jekyll & Mr Hyde-fenomen" finns också inom ungdomsidrotten. Den mest lågmälda föräldern, som man knappt hört säga ett ord på föräldramötet i skolan, kan förvandlas till ett "läktarmonster" och börja vråla på både domare och spelare. Jag har inget emot inlevelse, tvärtom, men tycker att den ska kanaliseras på ett positivt sätt: heja, peppa, beröm.
Jag har själv varit ungdomsledare inom fotbollen i många år – är fortfarande -– och har även följt mina barn när de spelade handboll och har oräkneliga gånger blivit både förbluffad och bedrövad över beteendet på läktaren. Särskilt gentemot domarna. Det är inte konstigt att så väldigt få ungdomar vill fortsätta att döma. Det krävs ett oerhört starkt psyke, vilket man inte alltid har i 14-årsåldern. Och det finns inte mycket tolerans, de unga domarna förväntas ha full koll från första gång de kliver ut på planen med visselpipan i handen. Ibland undrar jag om de högljudda typerna har samma beteende i andra situationer? Vrålar de åt praktikanten på jobbet när hen gör ett misstag? Och den där läraren som högljutt sågar domaren jäms med fotknölarna, får barnen i skolan samma behandlig?
Det finns också föräldrar som coachar sitt barn – och ibland även andras – från läktaren. Där kan det bli väldigt fel, eftersom dessa tips och råd inte alltid överensstämmer med tränarnas anvisningar. Som när vårt lag hade alltför få avslut på mål och vi sade åt killarna att skjuta när de fick läge i en match. Något som ett par av spelarna också gjorde, men ganska snart hördes det en massa passa-skrik från läktaren. Jag tror att alla ledare varit med om liknande saker.
Nu är det inte bara föräldrarna som uppträder tvivelaktigt inom barn- och ungdomsidrotten. Det sprids även mycket negativ energi från många tränarbänken. Också därifrån får domarna ta emot orimligt mycket kritik och tyvärr är det få unga domare som vågar konfrontera vuxna ledare som går över gränsen. Det är inte särskilt konstigt att de ledare som protesterar mest mot domsluten också har spelare som beter sig precis likadant. Nu måste man förstås få reagera på domsluten, men det är väl inte nödvändigt att skrika och vara nedlåtande?
Nu kan man kanske tro att det här handlar om seniormatcher, eller matcher i de översta ungdomsserierna. Visst, det blir tuffare med åren, men samma beteende är nästan lika vanligt när tio- och elvaåringarna spelar, från både ledare och publik. Det känns som om Idrotts-Sverige har en del att jobba med.
Trevlig helg!