Enda smolket i glädjebägaren är att killarna vann.
Mig gör det inget, jag är ingen tävlingsmänniska och onsdagens biltur var så njutfull att den mer än väl uppväger nesan av att ha kommit sist. Det som grämer mig är att killarna fått vatten på sin kvarn.
Kommentarerna lät inte vänta på sig när vi jämförde våra tankningar på redaktionen. Sträckorna var exakt lika, men jag hade använt drygt tre liter mer bensin än vad både Åke och Gunnar gjorde.
Killarna på redaktionen trodde sig genast veta orsaken:
"Min hustru vet inte ens var femmans växel på en bil ligger" garvade en manlig kollega och fick snabbt medhåll från andra diton. Någon fyllde på med att hans hustru var den mest aggressiva föraren av dem båda. Och det vet ju alla att de gäller att smeka och inte stampa i gasen om man vill spara bensin.
Okej. Nu är det ju så att min bil drog mest bensin, det kan jag inte svära mig fri från. Det har dock inget med min förmåga som bilförare att göra. Jag vet hur man kör bensinsnålt. Men resan gav mig annat att tänka på.
Jag tuffade fram i stadigt 80 mest hela tiden, och bara njöt av ron och stillheten.
Tänk att få lyssna på P1 i sex timmar utan att bli avbruten. (Det är förresten otroligt så många intressanta och kloka ord som sägs i den kanalen.) Att i lugn och ro få fundera över och filosofera kring det outsägligt vackra, men avfolkade, landskap som jag färdades igenom:
"... vart är den där krokige gamle farbrorn på väg? Hur har hans liv sett ut månne ...
... så vackra de nordsvenska hästarna är som går och betar i sluttningen där borta. Vilka kraftfulla djur. Det är inte ofta man ser den rasen i dag....
... vilket hus och vilket fantastiskt läge vid sjön. Tänk att få sitta på den verandan och varva ned med ett glas rött ..."
Jag var fullt upptagen.
Inte tänkte jag på att lägga ur växeln i långa nedförslöpor så som kollegan Åke Hjelm senare skulle berätta att han hade gjort för att spara bensin. Och säkert kan det ha dröjt innan femman kom i efter något av resans stopp.
Keramik står det på en skylt efter att jag passerat Boxholm. Jag svänger av och stannar. Medhavd termos med kaffe och skink- och ostfylld baguette sitter fint nu. Jag är hungrig.
Ett stenkast från där jag står med bilen rinner en å. Jag går ut på en träbro. Vattnet är stilla på ena sidan av den lilla bron medan det forsar ned på den andra. Jag lyssnar till vattenbruset.
En hund skäller från krukmakeriet intill. Dörren är stängd, men jag knackar på fönstret. Jeanette, krukmakaren som sitter och drejar i full koncentration, rycker till.
Hon släpper in mig och vi pratar en stund. När jag åker därifrån funderar jag över hur mitt liv skulle te sig om jag levde och arbetade som Jeanette gör.
Tänk att få sitta och skapa hela dagarna i ett vackert gammalt trähus med ständigt åbrus utanför ...
Hoppsan. Femman var det. Jag slänger snabbt i högsta växel och är snart ute på E4. Förtrollningen är bruten.
Till sist: 0,6 liter per mil i blandad körning var ju faktiskt inte så illa. Trots allt.