"Om man bara har en lärare och inte knyter an med den så är det jättesvårt att förklara varför man inte presterar som man har gjort eller borde", säger Johanna. Hon hade velat se fler vuxna i klassrummen, som kan fånga upp de elever som behöver extra hjälp.
Jordnötsringar på bordet. En hals som snörde ihop sig. Ett tryck över bröstet. Svårigheter att andas. Johanna Malm var vid tillfället övertygad om att hon drabbats av en allergisk chock, men det skulle snart visa sig att det var panikångest.
Trots att snart fem år har passerat sedan den där första panikattacken minns Johanna dagen tydligt.
– Vi var uppe i fjällen och vi bodde nio personer i en åttamannastuga, så det var ganska trångt, högljutt och varmt. Jag har märkt att det är sådant som utlöser mina panikattacker – när min hjärna inte kan sålla bort.
Hur ofta har du panikångest i dag?
– Nu är det betydligt mer sällan. Sedan har jag perioder där jag får mycket generell ångest, men panikattacker får jag inte ofta längre. Men hela åttan, nian och första året på gymnasiet, som jag inte gick klart, var katastrof.
Att avbryta sina gymnasiestudier kändes tudelat för Johanna, men hon förstod att hon behövde sätta sitt psykiska mående först – för att överleva.
– Det kändes som ett jättestort misslyckande. Samtidigt var det skönt att slippa skolstressen. Jag tycker att skolans värld är så himla fel, för den är inte uppbyggd för att alla ska klara av den. Sedan finns det självklart undantag.
"Djur räddar liv, det är jag helt övertygad om", säger Johanna.
Vilka anpassningar skulle du vilja se i skolmiljön, för elever som mår dåligt psykiskt?
– Det är jättesvårt, men det är något som jag funderar på mycket för jag tycker att det är en väldigt viktig fråga. Om man tänker att det inte finns några budgetbegränsningar så hade jag tyckt att man skulle haft betydligt fler vuxna som kan hjälpa till i klassrummen.
Johanna hade gärna sett fem vuxna i varje klassrum – en lärare och fyra andra anställda som har tid att se alla och hjälpa dem som behöver det lite extra.
– Sedan tycker jag att det borde finnas fler grupprum. Det hjälpte mig mycket.
"Vissa gånger när jag fick panikattacker i högstadiet hade jag generell ångest innan, men ibland kom det helt plötsligt utan någon förvarning. När jag fick lite varning innan kunde jag ändå förstå att 'nu är det på väg' och då kunde jag gå undan eller lugna det innan det bröt ut, men när det bara kom helt plötsligt hade jag ju ingen förvarning och ingen möjlighet att göra något åt det", berättar Johanna.
20-åringens mamma har varit ett stort stöd för henne.
– De dagar som jag inte kunde resa mig ur sängen kunde jag säga det till mamma och hon försökte inte tvinga mig till skolan. Det gjorde att jag kunde låta mig själv vara hemma de dagar som verkligen var skit och då blev det lättare att gå de andra dagarna.
Att rita och måla är något som ger Johanna styrka. "Jag älskar att vara kreativ så jag får måla när jag inte mår bra. Då är det det enda jag behöver göra när jag är där. Att måla är något som jag tycker är kul och som inte tar så mycket energi ifrån mig", berättar hon.
Samtidigt är det tufft att sjukskriva sig för att det psykiska måendet sätter stopp, betonar Johanna.
– Jag kan fortfarande känna att det är väldigt jobbigt de dagar som min psykiska ohälsa är som värst och jag behöver vara hemma från det jag planerat, för enligt samhället är det inte en godtagbar ursäkt.
När vi träffade Johanna för två och ett halvt år sedan hade hon praktik på förskolan i Klockrike. Det har hon inte längre. Däremot har hon under en period hunnit ha en timanställning på en trädgårdsfirma. Men, på grund av olika omständigheter passade det inte hennes livssituation och hon blev återigen isolerad hemma under ett halvårs tid, till och med juni i år.
– I juni började jag på ett hunddagis. Det är bland det bästa som har hänt. Jag trivs så bra där.
Johanna trivs bra på hunddagiset där hon arbetstränar. "Det tråkiga är att Arbetsförmedlingen inte stöttar att man är på en arbetsträning längre än sex månader, för de vill att man ska ut i jobb. På sätt och vis kan jag förstå det, men samtidigt tänker jag att när man väl hittar en plats där man mår bra, kan man inte bara få vara där?", säger hon.
Ett leende sprider sig över Johannas ansikte. Ögonen, som stundvis varit allvarliga under samtalet, glittrar.
Kvinnan som driver hunddagis har stor erfarenhet av att ta emot personer som av olika anledningar inte klarar av att jobba. I stället får de arbetsträna hos henne – precis som Johanna gör just nu.
– Har jag en dag när jag mår sämre så tycker hon att det räcker att jag kommer dit och är där.
Arbetsförmedlingen tillåter bara arbetsträning under specifika perioder, så i mitten av november är Johannas tid på hunddagiset slut. Hon har funderat en del på framtiden.
Skolan är inte anpassad för alla. Det konstaterar Johanna Malm. "Något som hade underlättat för mig är att få ha hörlurar. Vi fick inte det, men jag hade det ändå. Jag var tvungen att ha det för att ens kunna gå in på lektionen, men jag var tvungen att gömma telefonen och hörlurarna. Det var inte så lätt, men man lärde sig ju knep", berättar hon.
– Nu får jag aktivitetsersättning och sedan får jag söka socbidrag. Totalt brukar jag få ut 3 500 kronor i månaden, vilket är väldigt lite att leva på. Det går an nu när jag bor hemma för att jag inte behöver betala något, men jag har ingen möjlighet att spara eller skapa en framtid för mig själv.
– Min dröm är att flytta till ett hus, torp eller stuga. Det får jättegärna vara ett renoveringsobjekt, för jag tycker det är kul att fixa hemma. Sedan skulle jag vilja starta upp ett djurhem, för djur som inte har någonstans att ta vägen och inte tas om hand ordentligt.
Johanna hade, innan hon började att arbetsträna på hunddagis, en timanställning på en trädgårdsfirma. Men, på grund av olika omständigheter passade det inte hennes livssituation och hon blev återigen isolerad hemma en period. "Jag gick hemma från slutet av oktober förra året till juni i år", berättar hon.
Djur är ett stort intresse, som Johanna burit med sig sedan barnsben.
– Djur är en av sakerna som gör att jag fortfarande finns här. Utan dem hade jag nog inte överlevt. De är väldigt helande. Djur räddar liv, det är jag helt övertygad om.