Drygt 160 vandrare lockades att delta, inte bara från Klockrike och Borensberg med omnejd, utan också från Linköping och Norrköping (bibliotekssällskapets medlemmar). Med på vandringen fanns även andra Linköpingsbor samt enstaka gäster från Stockholm (Harry Martinson-sällskapet) och småländska Värnamo.
Naturligtvis var den nu så aktuelle författaren, han föddes för 100 år sedan, en inspirationskälla till vandringen. Vilken väg han själv gick till Klockrike råder det en viss oenighet om. Men några av söndagens vandrare hade hört sägas att han kom en annan väg, från Skänninge.
De tuffaste vandrarna gick hela vägen från glasbruket i Borensberg (nuvarande vandrarhemmet) till Klockrike, en sträcka på ungefär en mil. Bland dem var landshövding Björn Eriksson och kommunalrådet Johan Andersson från Motala. De som inte ville eller orkade gå hela vägen bjöds på traktorskjuts från Brunneby.
För tioåriga Frida Karlsson, som bor i Klockrike, tedde sig traktorfärden mest lockande och mamma Rose-Marie gjorde henne sällskap.
Fornåsabon Tomas Johansson levde upp till begreppet luffare, iförd slokhatt, fotvänliga skor och med en gammal unikabox i ena handen.
- Jag tycker det här med luffarvandring är en rolig idé och vädret är ju fantastiskt.
Idén till luffarvandringen kläcktes av Klockrikebon Kjell Alsetun, medlem i hembygdsföreningen, som snart fick de övriga med sig. Studieförbundet Vuxenskolan ställde sig också bakom arrangemanget.
Kjell var mycket nöjd med den första vandringen.
- Det är roligt att så många deltar och jag tror på en fortsättning. Jag har funderat på om vi ska gå en annan väg, från Älvestad till Klockrike nästa år. Jag minns när det fanns en vägvisare i Älverstad där det stod "väg till Klockrike" fast den är nog borta nu.
Kjell Alsetun var iklädd polisuniform modell äldre, och anledningen är historisk. Luffarna var inte populära i myndigheternas ögon. Östergötland var indelat i distrikt, bevakade av ridande polis. De körde iväg luffarna och om dessa blev igenkända på fler än tre orter, skickades de till arbetsläger.
Det knöt landshövdingen an till när han, nästan oförskämt fräsch, nådde fram till Klockrike kyrka. Men de övriga vandrarna såg också pigga ut.
- Det här är är intressant för mig med mitt polisiära förflutna. Men om luffarna bara tog sig till Klockrike så hade de en fristad här. Tegelbruket måste ju ha tett sig som ett paradis.
Björn Eriksson ser luffarvandringen som ett inslag i vad som kan bli ett riktigt turistpaket, om det till exempel knyts ihop med pilgrimsvandringarna och den heliga Birgitta.
Corren frågade några fler deltagare vad de tyckte.
- Underbart, sade Linköpingsbon Arne Gustafsson. Jag har gått hela vägen. Det här är ju en mans initiativ. Att sånt här händer beror på att vi har en levande landsbygd. Jag hoppas att luffarvandringen blir en tradition.
Klockrikebon Janne Jansson gick också hela sträckan och han var förtjust.
- Det har gått jättebra och vädret är ju fantastiskt. Det är roligt att man aktualiserar Klockrike som luffarnas paradis.
Väl framme vid kyrkan kunde de som ville fresta konditionen med att gå upp i kyrktornet och beundra utsikten därifrån. Sedan fortsatte vandringen med tipspromenad i Klockrike AIF:s regi. Deltagarna fick svara på kluriga frågor med anknytning till Harry Martinson och Klockrike. De gick bland annat förbi platsen där tegelbruket en gång låg.
Men det var inte nog med det.
I Klockrikegården visades en utställning med gamla fotografier, som sammanställts av fotografen Leif Cronegren och Peter Berry. Tegelbruket figurerade även här i en film som visades.