-- Det gick väldigt fort. Nils ringde strax före midsommar förra året och frågade vad familjen tyckte om att bo i Estland ett år. Vi åkte dit för att känna efter, och sedan tackade Nils ja till erbjudandet.
Ulla Wiesner berättar om hur det gick till när de bestämde sig för att vidga sina vyer och flytta till Estland. Corren träffar familjen i hemmet i Klockrike där de varit på en kort påsksemester. Ullas syster bor i huset och ser till tomten under deras bortavaro.
Barnen, Sara och Robert, skruvar på sig lite. Pappa Nils gillar sitt jobb och pratar inlevelsefullt vid köksbordet.
Sara går annars på Klockrike skola, och Robert på Hällaskolan. De fick byta till svenska distansstudier via internet och till en katolsk privatskola i Tartu, där all undervisning sker på engelska.
-- Det var viktigt att det fungerade för hela familjen, att alla var med på det. Annars hade det inte blivit något, säger Nils Wiesner som i vanliga fall arbetar på P4/Kvarn.
Nu får de sig till dels ett stycke historia. De bor ett år i ett land som snart ska bli medlem i EU, och som i decennier sorterat under Sovjetregimen.
Efter Sovjets fall i början av 1990-talet fick alla baltiska militärer lämna den ryska krigsapparaten. Baltstaternas försvar bestod av en rätt brokig skara soldater och officerare, och mycket knappa resurser.
Internationellt fanns ett stort intresse att bygga upp försvaret i Baltikum och därför inleddes projektet med Baltic Defence College, en gemensam försvarshögskola med internationell sponsring. Sverige kom tidigt med i bilden och har bland annat skänkt stora mängder militär materiel som blivit överflödiga efter nedskärningarna. Dessutom bidrar svenska försvaret med förmedling av kunskap och teori.
-- Att kriga är en vetenskap. Det vi lär ut är strategi, taktik och fredsmässig administration. Det är mycket teori, att kriga på kartan. Det kan vi sedan omsätta i praktiken genom att bege oss till området och se hur man skulle göra i verkligheten, säger Nils Wiesner.
Eleverna på Baltic Defence College är blandade både i militär rang och i nationaliteter.
Det finns inte bara balter representerade. Försvarshögskolan har också flera studerande från andra västländer och det före detta Jugoslavien.
-- Jugoslaverna kommer från flera av de områden som stred mot varandra under kriget men de samsas alldeles. Vi tänker inte så ofta på att det är nära till före detta Jugoslavien. Deras militära grad har de fått genom sina erfarenheter under kriget.
Under tiden som Nils Wiesner undervisar i krigföring, sköter mamma Ulla hemmet. Till vardags arbetar hon som biomedicinsk analytiker på Universitetssjukhuset i Linköping. Nu är hon tjänstledig.
-- Jag är lyxhustru, säger hon först skämtsamt.
-- Det är fantastiskt roligt eftersom jag får chansen att vara med mina barn lite mer på heltid igen. Det är värt mycket.
Hon berättar att hon har fått lite kontakt med några av Tartuborna. De har bland annat diskuterat inträdet i EU.
-- Det märks att det inte är med odelad glädje som de ger sig in i EU-medlemskapet. Många anser att de har haft så mycket statlig kontroll tidigare att de nog allra helst vill klara sig själva, säger hon.
Barnen Robert och Sara Wiesner trivs i privatskolan. Sara har tagit några staplande steg för att lära sig estniska. Robert har åkt mycket skidor.
-- Det var nästan det enda som gällde på gympalektionerna i vintras, säger han.
Vid ett pass då han tillsammans med en kompis hade skidat cirka sju kilometer insåg de att det att de nog kommit fel.
-- Vi skulle bara fråga en annan skidåkare om vägen. Han svarade att det var åtta kilometer kvar. Vi insåg att vi hade tagit en omväg. Men det var bara att bita ihop och köra resten också.
När de kom fram fick de veta av läraren att mannen de frågat var en av Estlands bästa skidåkare i landslaget.
Till sommaren kommer familjen tillbaka till sitt Klockrike. Nils antyder att han gärna fortsatt ett år till. Men familjen har sagt sitt.
Och Robert vill gå ut nian i Sverige.