Planen var egentligen att bo kvar i Stockholm, men lämna hyreslägenheten för ett hus i egen ägo. Men familjen Lindholtz kände "ingen connection" till någon annan del av Stockholm än Lidingö – och där var priserna för höga. "Vi hade möjligtvis kunnat hitta ett radhus, men då hade vi inte riktigt fått det som vi ville ha", säger Frida.
I utkanten av Klockrike, omgärdad av den östgötska slätten, breder familjen Lindholtz gård ut sig. Här har Frida, tillsammans med sin make och deras tre barn, bott i knappt två år efter ett liv på Lidingö i Stockholm.
– Jag tror inte det var meningen att vi skulle bo kvar där, säger Frida.
Hon har just slagit sig ned i en djup och inbjudande soffa i vardagsrummet för att berätta om familjens val att lämna lägenheten i Stockholm för ett nytt liv på landet.
I det östgötska lugnet trivs familjen bra. Det enda som saknas är familj, släkt och vänner som bor kvar i huvudstaden.
– Det här med att kunna ses spontant efter skolan eller en fredagkväll, det har ju försvunnit, konstaterar Frida, men tillägger sedan leende:
– Det är nästan det enda som vi saknar, tror jag. Allt annat är som det ska här.
Innan flytten från Stockholm hade familjen en hyreslägenhet på Lidingö och ett lantställe i Strängnäs. "Vi ledsnade lite på det hemma. Även om det var mysigt att komma ut till landet på fredagen så var det ändå det här åkandet. Ut med grejer på fredagen, hem med grejerna på söndagen. Och köerna ska vi inte ens prata om. Det är ju hysteriskt", säger Frida.
Att familjen Lindholtz landade i just Klockrike har de sina familjekompisar att tacka för.
– Sanningen är den att några av våra bästa vänner bor här så vi har varit här nere mycket. Annars hade vi ju inte hamnat här. Marcus har släkt här nere också vilket har gjort det ännu mer naturligt att flytta hit.
Planen från början, när husletandet startade, var egentligen att bo kvar i Stockholm, men familjen Lindholtz kände sig inte hemma i någon annan del av Stockholm än Lidingö – och där var huspriserna för höga.
– Vi hade möjligtvis kunnat hitta ett radhus, men då hade vi inte riktigt fått det som vi ville ha.
För att kunna finansiera gården i Klockrike sålde paret Lindholtz sitt lantställe i Strängnäs. "Det var jättefint. Absolut att vi hade kunnat bygga vidare på det, men det var ett stort projekt och vi har ju barnen. Vi orkade inte riktigt. Vi hade byggt i ordning det så man kunde ha det som lantställe, men inte mer än så", berättar Frida.
Trots att samtliga i familjen Lindholtz är vana vid lägenhetslivet, grannar och allt vad det innebär så känns det inte ensamt att numera bo avskilt på en mindre gård.
– Det skulle det ju kunna göra, men det gör inte så mycket för oss. Vi var inte sådana som hängde med grannarna, även om det var trevligt att säga hej i hissen eller i parken. Nej, det här livet hade nog passat oss för flera år sedan också, men vi hade inte kommit dit än.
"Hjälp, vad håller vi på med?" var dock en ständig känsla innan flytten.
– Jag tror vi kände det hela tiden, skrattar Frida och fortsätter sedan:
– Men jag tror aldrig att vi kände det när vi väl flyttade hit. Det var nog under själva processen, när vi hade köpt och höll på med lånen. Boendet hade vi ju längtat efter, men både jobb och skola blir ju en jätteomställning.
"Det finns ingen oro här på det sättet som det kan göra i Stockholm. Här kan de cykla bort till sina kompisar. Farorna är inte på samma sätt", säger Frida.
I dag går de tre barnen, 6, 8 och 10 år gamla, på Klockrike skola. Enligt Frida trivs de bra alla tre.
Samtidigt märks det på bränslepriserna att familjen lämnat närheten till jobb, skola och mataffärer.
– Bensinen är en jättekostnad när man bor så här. Det hade vi kanske inte räknat med när vi flyttade hit för två år sedan, att det skulle bli en så stor kostnad. Innan kunde vi gå till skolan, mataffären och vänner på ett annat sätt än vad vi kan göra här, men man vänjer sig ju.
Än så länge har familjen hunnit skaffa sig kaniner. I dagsläget har de drygt tio stycken. Men det finns planer på att utöka på djurfronten. "Vi har ju ett helt stall så vi tänkte först att vi skulle hyra ut det, men det känns lite krångligt. Det måste passa med den som kommer hit, för det är ju ändå på vår tomt. Men häst hade varit jättetrevligt", säger Frida.
Men den rådande krisen med el, bränsle och räntor är ändå en underliggande oro hos Frida.
– Det var ingenting som vi hade räknat med för två år sedan heller, att det skulle bli så himla mycket dyrare att bo. Räntan hade vi ju inte haft i hyresrätten, så det kommer bli en jättesmäll nu. Men annars är det ingenting som känns "hjälp" just nu.
Frida har sedan flytten fått jobb som lågstadielärare och Marcus har anställts på en snickarfirma. Lönerna skiljer sig från Stockholms innerstad, men samtidigt är det överlag billigare att leva. Bortsett från bränslekostnaderna i och med längre pendlarsträckor, då.
"Vissa saker är svåra att spara in på, men kläder är ju en sådan sak som man inte alltid behöver köpa. Du kanske inte behöver ha hur många byxor eller tröjor som helst. Skor kan jag tycka är viktigare då. Mat är också svårt att spara in på", säger Frida. El och resor däremot, där kan man göra förändringar.
För att hålla nere kostnader eldar familjen Lindholtz flitigt i den nyinstallerade kaminen i vardagsrummet.
– Den är fantastisk. Även om veden är lite dyrare nu så tror jag att vi tjänar på det. Det blir så himla varmt fort också.
Då kan ni ändå komma undan höga räkningar skapligt?
– Ja, absolut. Det var någon chock i februari. Eftersom vi inte har bott här så länge så hade vi rörligt avtal och vi fick en jättesmäll. Vi hade inte tänkt på det. Det blir ju aldrig så när man bor i en hyresrätt. Man tänker knappt på elen.
Familjen Lindholtz trivs i Klockrike, men de saknar familj, släkt och vänner som bor kvar i Stockholm. "Det är nästan det enda som vi saknar, tror jag. Allt annat är som det ska här", säger Frida leende.
Familjen försöker också att göra färre resor med bil.
– Vi åker fram och tillbaka till jobbet varje dag och då försöker vi handla på vägen hem i stället för att åka den där extra vändan. Det är ju också för miljöns skull. Vi försöker tänka till på en hel del, i alla fall just nu. Man har blivit mycket mer medveten.
Trots situationen som råder ångrar hon inte flytten. Inte alls.
– Man bara känner att "wow, här vill vi bo". Det är väl fantastiskt att få växa upp här?